Det har hänt massor med bra sista tiden, ett stort steg mot bättre tider. Och jag ska skriva igen, just nu är det bara för mycket. Mycket bra men även något just denna tid på året som får min hjärna att registrera och min kropp vill påverkas av minnena om vad som hände för 5 år sedan. Luften jag andas luktar precis likadant, ljuset som faller över träden, faller likadant. Och även om jag hela tiden skapar mig nya minnen, så ligger de där mörka i mig och lurar.. Bara väntar på rätt tillfälle att komma fram och försöka bryta ner mig igen. Det går såklart inte. Tvärtom. Men jag måste kämpa varje gång. Och panikångesten är en av "biverkningarna". Däremot är allt för bra nuförtiden att jag hela tiden har godhet och kärlek att hålla tag i. Sorgen, sveket och hatet bleknar mer även om det alltid kommer finnas där mer eller mindre. Jag tycker om livet så mycket, jag ler inuti och skrattar bara mer och mer. Gråter jag, så är det för det mesta av tacksamhet och glädje. Jag kan balansen i livet nu. Jag fattar grejen och blir inte alltför överraskad. Eller jo, men tar Inte dem med för stort allvar.
Ta hand om varandra
