In på förhör

Fredagen den 24 november 2006

Kuratorn sa att hon hade "lurat" A till sjukhuset.. för att få dit honom att prata? Eller jag minns knappt varför.. Varför vet jag nu efter..

Men jag minns att jag tänkte på hur jag skulle förhålla mig till honom.. då jag stod utanför och rökte och väntade på att han skulle dyka upp.. Han hade skadat mitt barn! Ja.. mitt barn! Inte hans.. för dagen han skadade R, var också den dagen han sa upp sitt faderskap..

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var innan han kom.. men att det satt en man utanför vårt rum.. Kuratorn var där.. socialen skulle komma, eller var där redan? Men det var bara jag, han och R inne i vårt rum. han tog upp R ur den dära järnspjälsängen.. Det kändes inte bra, och han bar på R medan han gick fram och tillbaka lite smått. Han verkade orolig.. Och R började gråta. Med tårar, Oftast när så små barn skriker, så är det utan tårar. Men R var riktigt ledsen. Jag ville bara ta R ifrån honom.

Jag försökte förklara för A vad läkarna hade sagt och ritat upp. han ville inte höra på det. Han började leta andra anledningar. Som att vagnen skulle ha skumpat för mycket då R hade legat i den. Eller hade jag verkligen hållit koll på min väninnas barn då vi hade varit där.. Hade inte de kunnat ha tagit upp R och tappat honom.? Så lät det från A.. Jag sa nej.

Jag minns också hur han satt framför mig och frågade om jag misstänkte honom. Nej sa jag. Jag ljög! Men han sa att han såg att jag misstänkte honom. Och skulle jag inte sluta med det, så skulle han se till att jag aldrig mer skulle få se Raphael igen...

Mannen som satt utanför, var polis. Och jag kan inte riktigt förstå hur de lät A gå in i rummet med oss så, utan att hålla bättre koll.. både på vad han sa och hur han var.

Men iaf, så minns jag hur rummet vi hade efter en stund var fullt av människor.. Kuratorn, de två kvinnorna från socialen.. och 4 eller 5 civila poliser, barnen, jag och A. Socialtanterna förklarade att vi skulle in på förhör, både jag och A. Och att barnen undertiden skulle följa med dem till Enebackens barnhem(Duvan). Men de förklarade noga för barnen(Gabriel) att deras mamma skulle ansluta eller återansluta(typ de orden) med dem lite senare samma dag. G var orolig, men vi skulle ju ses sen. Jag skrev under några papper som tanterna hade med sig.. Jag hjälpte dem att samla ihop sakerna till barnen. Jag pussade och kramade Raphael och Gabriel.. sedan gick jag med 2 av poliserna, A med de andra.. Satte oss i varsin bil.. Och åkte iväg..

Jag skulle inte få träffa mina barn igen den dagen..

Då kärlek blev till hat

Jag hade nyss fått reda på att min minsta son hade blivit hjärnskadad. Hur stora skadorna var och vilka konsekvenser det skulle få det visste man väl egentligen inte. Det skulle tiden utvisa.. Det var den "medicinska" delen.. eller vad man ska kalla det.

R mådde för tillfället bra iaf! Jag är inte religiös, tvärtom. Men någon eller något vakade över R, inte bara en gång. Utan flera! Änglavakt kan man väl kalla det..

Det som hände med mig, var att all den kärlek jag någonsin hade känt för R's pappa dog! Kärleken började där i den stunden omvandlas till rent hat. Hat som jag känner ännu, hat som vissa stunder ätit upp mig. Idag kan jag verkligen förstå varför människor hämnas, jag kan förstå varför folk blir mördade. Jag förstår.. för hade jag sett A skada R.. så hade han inte levt idag! Jag kan fortfarade få de känslorna då jag ser A på stan. Om han kommer för nära.. Öga för öga, tand för tand...

Men jag vet att mina barn behöver mig hos sig.

Och jag vet att vissa tycker att jag borde släppa hatet. Men det är ur kärleken till mina barn som hatet fötts. Det är mitt hat och min kärlek som har tagit oss ur skiten!

Jag har tom hatat mig själv för att det skulle behöva gå så långt, för att jag skulle inse, för att jag skulle vakna upp! Jag har slutat hata mig själv. För jag vet att jag är den bästa för mina barn idag. Jag vet, trots att jag varit en urdålig mamma, att jag är en grym mamma idag! Jag förändrades och blev starkare.

Hat är ett starkt ord, och en fruktansvärt stark känsla.. Men jag har rätt att hata.. Och jag kommer göra det tills tiden är inne att börja släppa det.. Men det får ta den tid det tar.

Och jag tror inte de som känner mig kan kalla mig för en hatisk person.. haha.. Nej! Mitt hat är riktat mot de som förtjänar det. Gör mina barn, familj, eller vänner illa, och du har inget i mitt liv att göra mer!

Sjukhusveckan

Sjukhusveckan.. 20-24 november 2006

Om ni inte hänger med i mina svängar från dåtid till nutid.. så kan ni gå tillbaka för att läsa.. 

Jag hade iallafall tagit mig till barnakuten med båda barnen. och de ville ha oss kvar, eftersom de misstänkte att R hade blivit skadad.

Vi fick ett rum på sjukhuset, som skulle bli vårt resten av veckan. Läkarna, och sköterskorna tog väl hand om oss.. jag är väldigt tacksam för hur de var mot mig och barnen, kuratorn var väl den som hade mest åsikter om det hela.. Och den som kanske hjälpte mig att öppna upp ögonen lite.

Men den jag ringde allra först, det var A's mamma.. På tisdagen, dagen efter vi hade kommit in.. Hon kom till sjukhuset.. Jag minns hur vi satt i ett trapphus för att prata.. Och jag berättade, jag sa hur allt låg till hemma.. om hans missbruk, hur han försökte och sagt att han skulle ta livet av sig.. att han inte mådde bra.. Men det var som att hon vägrade förstå.. låtsades som inget och började prata om mina problem ist.. och hur hon från början faktiskt inte alls varit road av att vi skulle ha barn.. Jag blev ganska förvånad hur hon inte ens kunde ta till sig det jag sa.. 

Minns hur hon kom, då och då.. A var hos mig, i min lägenhet. Han och jag hade smått med smskontakt..

Och jag minns hur hon, hans mamma tog med mig utanför vårt rum vid ett tillfälle. Och började prata om G.. Jag fattade först inte riktigt vart hon ville komma.. Men hur hon menade på att han verkade konstig, skyldig på något sätt.. Hon stod och planterade en tanke hos mig, att det skulle vara G som hade gjort sin egen lillebror illa.. Men han hade ju varit med mig hela tiden.. Han kunde gjort honom illa innan vi hade gått iväg menade hon.. hade jag haft koll på vad han gjorde och vad han var innan vi hade gått iväg..? jag mindes inte.. jag var väl på toaletten och sminkade mig, med öppen dörr..och kollade ut på R under tiden.. det kändes konstigt.. Och blåmärket han hade på kinden då.. Ett blåmärke kan inte uppkomma på 40 minuter.. det visste hon för hon var sjuksköterska, sa hon.. Hon tyckte det var väldigt konstigt att det alltid var pappan och inte mammam som blev den som alltid var misstänkt.. 

Minns hur hon gick och pratade med sköterskorna.. och man kan ju ana vad hon pratade med dem nu såhär i efterhand.

Vafan skulle man tro.. Hur skulle han kunna ha gjort sin lillebror illa, hur skulle en far kunna göra sin egen son illa.. det måste ju ha varit en olyckshändelse?

Hon och A's syster kom att dra det där längre senare, både i rätten och på nätet.. men det återkommer jag till senare.. Men det var nog ett hemskt desperat försök för att få sin son och bror rentvådd.. genom att anklaga och smutskasta ett annat litet barn.. Idag hatar jag dem för det!

Men iaf, på tisdagen kom en läkare, rättsläkare tror jag det heter för att titta på R, fotografera hans prickar, blåmärke osv. Det var otaliga undersökningar som gjordes, ögonbottenundersöknng, MR och vanlig röntgen för att kolla om där var några skador på hjärnan/skelettet.. Min lilla bebis.. Jag minns hur vi for fram och tillbaka mellan dessa olika platserna på sjukhusområdet. Och jag hade en sköterska med mig som stöd under hela tiden.. En helt underbar människa var hon. 

Två kvinnor från socialen kom för att prata med mig. Polisen kom..Kuratorn.. 

A kom förbi en gång.. men han gick inte ens in i vårt rum.. han stod bara utanför, kollade in och gav mig fingret och drog igen..

Han hade fått åka in på förhör hos polisen..

Min mamma och styvpappa kom förbi.. ja ett virrvarr var det.. 

Något som var lite konstigt också, var att fastän jag hade blåmärken på hals och lite under, så fotograferade de inte det.. Kommer komma tillbaka till det längre fram.

Det fanns en hemsk oro för vad undersökningarna skulle visa. Jag såg ju på R att allt var bra, han var sig själv.. eller var han inte? Jag kände ju igen honom.. Han kändes precis som vanligt.. 

Men på fredagen, då hade de resultaten klara från MR undersökningen.. Jag minns hur jag satt tillsammans med två läkare i ett rum. Och de berättade om R's skador.. Jag förstod inte.. Jag ville nog inte förstå.. 

Så han ritade upp på ett papper för att förklara.. För att få mig att inse att det var en människa som orsakat de skadorna, ingen olyckshändelse.. 

Min lilla bebis hade alltså blödningar i hjärnan, skador på sin hjärna.. Jag kommer ihåg hur illa jag mådde.. Hur jävla ont måste han inte ha haft!? 

Även om det snart är 5 år sedan.. så gråter jag idag, när jag tänker på det..

Eskilstuna och Ältafestivalen 2011

Inte skrivit på länge.. Vilket beror på att det har hänt alldeles för mycket. Jag och barnen var iväg på den lilla trippen som Johnny och Theo på inblikk ordnade.. Vilken upplevelse, och vilken tacksamhet jag känner inför dem! 

Vi fick vara med på Ältafestivalen, där jag körade till Johnny Puma på några låtar, sjöng en egen sång med min äldsta son "G".. och fick sjunga en låt jag skrivit till min pappa Hey Dad, efter att Patrik Pelosio pratat om spritpartiet..

Vi fick uppleva denna godhet på nära håll. Och jag saknar många av de vi träffade under vår vistelse där. Jag vet inte om det är vanligt, men jag har iaf aldrig träffat någon som Johnny.. Både jag och mina barn älskar honom.. Mannen med guldhjärtat - Johnny Puma Höglin.