Hon, den bästa någonsin.. den vackraste som finns i mina ögon..
Jag träffade henne idag, första gången sen i maj förra året tror jag det var, har inte haft råd.. men heller inte vågat eller hur jag ska kalla det. För att se hennes ålderdom, och sjukdom ta henne bort från oss har skrämt mig, gjort att jag valt att se åt andra hållet.. men samtidigt gått miste om så mycket tid, med den jag älskar högst av alla..
Hon som funnits där sen jag föddes.. Mitt samvete är inte rent pga av det, och jag hatar mig själv för att jag inte orkar, för att jag inte står bredvid henne just nu.. Jag klarade inte ens av att titta på henne idag, utan att nästan gå sönder totalt inuti.. jag tittade ner, tittade bort.. pratade om helt oväsentliga saker.. för att hon inte skulle se hur det påverkade mig.. Men inget går att dölja för henne... och hennes blick kunde heller inte dölja sin sorg för det oundvikliga.. inte döden, men separationen.. från alla de hon älskar.. För det är väl klart som fan att hon har ont i själen..?
Hon lös upp när hon lyssnade och tittade på minstingen.. men tomheten som följde hela tiden.. kan inte beskriva den riktigt..
Jag försökte ta in all den atmosfär som alltid finns hos dem när man kommer dit.. deras röster, dialekt, som jag bara älskar totalt, njuta av stunden, inte av det som kommer.. Men det är samma sorg, samma ångest som kommer varje gång jag lämnar dem.. lämnar henne. Hon är ju mitt allt! Kan jag inte få bo med henne? Vara hos henne, hjälpa henne.. Sova med henne, så som jag alltid gjorde när jag var liten.. hur jag fick ligga bredvid henne i dubbelsängen och kolla på tv tillsammans, hur hon alltid pratade och kommenterade varje film.. serie och skådespelade.. och hur jag stundom irriterade mig på det, men samtidigt älskade det, och hur vi sedan pratade tills vi somnade efter att tvn stängts av.. Och så var det varje gång.. hon snarkade alltid som tusan.. haha! Men jag älskade det, konstigt nog.. det var trygghet för mig.. att höra att hon var där.
Alla våra promenader.. jag minns många av dem som om de var igår.. hur gräset kändes under fötterna.. hur solens strålar värmde om somrarna.. hur buskarna luktade intill husen där på Norra Fäladen, S:t Hans Gränd Jag minns de andra barnen.. Minns hennes fantastiska mat!
Jag tom drömmer om det området då och då.. hur jag står där igen..
Och detta är bara en bråkdel av alla minnen.. Minnen som får mig att sakna, längta och gråta som ett litet barn varenda gång jag tänker på dem...
Jag vet iaf att jag gjorde henne lite stolt idag, visade henne lite bilder som jag gjort.. och hon blev himla glad när hon såg dem..
Hon är den bästa någonsin! Och så är det bara!
