Det har nu snart gått 9 år, jag har kommit en bit på många sätt.. Men också tagit många steg tillbaka på andra sätt. Jag kan inte komma ifrån mitt förflutna, kan inte komma ifrån min historia, det som är en del av vårt, mitt liv. Jag tänker för mycket, låter mig påverkas för mycket och vet inte alls om det är bra att gräva i det. Men det kommer tillbaka, hela tiden. För att jag måste förstå varför jag står där jag står nu, varför jag inte kommer framåt med mig själv. Men jag har lagt över det jag har inom mig till andra, låter mig själv ta hjälp. Men det känns mer som ett misslyckande just nu. Förhoppningsvis kommer det kännas bättre om ett tag. Men det gör ont att veta att jag inte är stark nog själv, ensam. För jag är inte det.
För snart 8 år sedan skrev jag detta:
2007/11/05
Det senaste året har jag kämpat för barnens skull, hållit mig levande för deras skull, hade jag inte haft dem hade jag inte orkat. Till en början, direkt efter det tragiska hände, var det nåt som hände inom mig, mina känslor stängdes av, som om nån hade tryckt på en knapp. Mina tårar kom allt mindre, som om de tog slut, all min fokus låg på barnen, jag kanske verkade orkeslös ibland, men i mitt inre kämpade jag. Personer runt om mig sa att jag var i nån slags chocktillstånd, och att det skulle släppa i sinom tid, snart ett år efter kommer det inga tårar i alla fall, ibland, men inte mer än innan, tvärtom! Jag tror att det gör för ont helt enkelt, för ont för att känna för mycket. Tror att jag hade gått sönder om jag hade tillåtit mig att gråta ut... Mer eller mindre har varje dag varit en kamp, då jag helst av allt bara skulle vilja ligga kvar i sängen. Och sova till mina dagar var slut. Vid några tillfällen var jag så nära att ge upp, jag skulle gå från Enebacken, lämna mina barn, för jag tyckte inte att jag var värd mina barn då jag ej hade kunnat skydda dem från allt ont, de skulle ha det mycket bättre utan mig. Som tur var förklarade jag hur jag kände för personalen, och de kunde hjälpa mig. Är mycket tacksam för det!
Min kropp har varit inställd på överlevnad, eller ja.. inställd på att dö känns mer riktigt men jag skulle väl aldrig ge upp mitt ansvar för mina barn, det skulle vara som att ge upp min kärlek för dem. Min kärlek har inte tillåtit mig att drunkna, det är den som hållit mig flytande.
/Melina
