Så mycket som skulle bli så fel, fanns det någon att skylla det på?
Var det kanske mitt fel då jag som liten inte var värd att kommas ihåg, glömmas bort och bli besviken gång på gång.
Jag borde blivit avtrubbad och kall, men jag förstod inte bättre.
Jag blev förälskad en del, förändrad och förolämpad. Trodde att det var så det skulle vara. Jag förstod inte bättre.
Hamnade snett, det gick illa och såren blev djupa. Jag tror jag dog flera gånger på vägen. Men jag lyckades nog överleva ändå varje gång. För det skulle göra ont, livet. Så hade jag förstått det.. Jag som inte förstod bättre.
Jag borde blivit starkare men min röst blev svagare. Jag tappade bort mig själv och hade svårt att ens komma ihåg vart på ett ungefär.
Synen försvann och jag skulle famla i mörkret så länge.
Tills dagen kom då jag vaknade upp, dagen då jag förstod lite bättre.. Att så här skulle livet inte se ut. Under sådana omständigheter skulle ingen behöva leva.
Det var någon annan jag räddade.
Själv drunknade jag i ett hav av konstant mörker. Skuld, skam. Rädsla och hat.
Men ljuset skulle komma tillbaka. Jag hade offrat allt för att rädda någon annan. För kärlekens skull.
Gav upp allt och lämnade så mycket bakom mig. Flydde, för att börja om. Flydde för att hitta tillbaka till ett lugn inom mig som jag visste fanns.
Det kom tillbaka, lugnet. Jag kom tillbaka.
Jag valde min väg när jag förstod. Och jag förstod att oavsett hur livet hade sett ut så var det upp till mig att ta vara på. Om jag valde att låta mig påverkas av val som andra gjort innan jag var stor nog att förstå, så skulle jag inte utvecklas.
Idag förstår jag kanske mer än vad jag borde, sett baksidan av livet alltför många gånger.
Men därför ser jag också mer klart nu. För jag förstår bättre.
