På barnakuten sista gången

Måndagen den 20 november, 2006

Vi satt i väntrummet ganska länge på barnakuten innan vi kom in... G lekte.. jag höll koll på R.. och träffade på en gammal skolkamrat från högstadiet.. vi pratade lite, om varför vi var där osv osv..

Sen fick vi komma in i ett stort rum. Lade R på sjukhussängen.. väntade på doktorn.. Då hon kom och undersökte R, så frågade jag om hans prickar, om det var sådana man fick av att ha hostat eller kräkts? "Ja, svarade hon.. eller blivit skakad"

Då hon sa det, var det som om allt bara snurrade, mina tankar, rummet.. allt kändes.. sjukt konstigt, och overkligt, så kunde det väl inte ha varit? För det var väl allvarligt? Jag visste inte helt säkert.. men hade det någonstans i bakhuvudet om att det var väldigt allvarligt.

Hon frågade om pappan var aggressiv eller liknande.. Jag svarade att han inte var det.. jag kunde ju inte berätta om vad han gjort mot mig.. det var som att svika honom. Eller?

Doktorn gick ut, hon skulle komma tillbaka lite senare..

Rummet vi satt i hade fönster som vätte ut mot Dalaplan, jag kunde alltså se huset vi bodde i från rummet. Jag kunde se huset där han, A befann sig i just nu.. Jag ville inte tillbaka, jag ville aldrig gå tillbaka. Hade han gjort R illa? Han hade ju gjort mig illa.. skulle jag säga till doktorn vad han gjort mot mig, det kunde jag ju inte.. Men om han hade gjort R illa då? Ja.. mina tankar, jag kunde inte riktigt skingra dem..

Men jag  kände att jag var tvungen, och då läkaren kom tillbaka, så bad jag G gå ut ur rummet en liten stund. Och jag berättade för läkaren vad han gjort mot mig..

Hon sa till mig att vi inte fick gå hem, "ni stannar här, sa hon" Vi skulle stanna, och de skulle undersöka R.

Dagen då jag tog barnen och gick

Måndagen den 20 november 2006..

Jag vaknade, skickade G till skolan.. A hade varit uppe hela natten, och R började kräkas igen. Från att ha blivit bättre under helgen till att kräkas massor. 

Jag minns hur jag satt på sängen med honom i mitt knä, klappade honom i pannan, tröstade.. undertiden som han kräktes rakt ut. A bara stod och kollade på och var irriterad, sa till mig att jag skulle lägga av med att trösta honom. Han sa att R va Afrikan.. stark, precis som han, och behövde äta riktig mat istället för den skiten jag gav honom (välling och pureér). Jag blev så trött.. började gråta där jag satt.. Orkeslös för hans ord, för hans klagande.. Dagen innan hade varit så fin, så bra.. 

Jag skulle gått på besök hos BVC den morgonen, jag ringde sköterskan och sa att jag inte kunde komma för R hade blivit sjuk igen, samma som sist. Han(bvc-sköterskan) tyckte det var olyckligt, och var precis så stöttande som vanligt. 

A hade lagt sig på soffan och somnat. 

Jag ville kolla upp R, men med risk för att låta som en hysteriskt orolig mamma i allas ögon som kommer med ett barn som BARA kräkts, eller hostat.. (R hostade en del under hösten) 

Jag skulle vänta tills G kom från skolan, så skulle vi gå till apoteket på bergsgatan och köpa vätskeersättning, och majsvälling på ICA, som jag hade fått rådet av en väninna att göra.

Då G kom hem, så gick vi tillsammans. Jag, han och R. Och jag minns hur jag direkt gick bort till broschyrerna om olika åkommor. Tog de som det stod om kräkningar och hosta. Satte mig på bänken precis utanför apoteket och läste. Minns att det stod att man skulle kontakta vården om barnet var under 6 månader och hostade och/eller kräkte. Tänkte att jag skulle gå in på jourvårdcentralen på Ahlmansgatan som låg i närheten på en gång efter jag handlat majsvällingen.. Men då vi stod utanför på Ahlmansgatan.. såg jag att där var fullt av folk, och jag visste hur lång tid det skulle kunna ta. Så då jag stod utanför så ringde jag sjukvårdsupplysningen. Och kvinnan där, sa till mig att ist ringa till barnakuten. Där hade jag mitt svar. Jag skulle inte ringa dem, jag skulle gå dit istället. Och jag kunde visa A broschyrerna och hänvisa till att kvinnan på sjukvårdsupplysningen hade sagt att jag skulle kontakta barnakut.

Han skulle inte kunna säga nåt om det! 

Vi gick hemåt. 

Och då vi kom hem, sa jag till honom att jag skulle till akuten med R, och förklarade om broschyrerna, och samtalet. Jag tog bara några blöjor med mig. Hans flaskor lät jag vara hemma.. En av dem stod på vardagsrumsbordet. Jag tog få kläder med mig till R, och en pyjamas har jag för mig. Inget till oss, mig och G. Jag lämnade min mobil till A, vi hade G's mobil med oss. Jag gav honom 100 kr, så han kunde köpa lite hasch till sig själv. 

Det var som att jag någonstans inom mig förstod att vi skulle gå för att inte komma tillbaka, men bara tog det mest nödvändiga för att han inte skulle hindra oss.. Jag var rädd, han hade ju skadat mig, försökt döda mig? Och han var så konstig på morgonen, det var inte alls som det skulle.. R var sjuk.. Allt kändes otryggt och dåligt, mörkt. Atmosfären var obehaglig. 

R var i sin vagn. Och jag minns hur A satte sig på huk eller lutade sig ner framför honom, tittade på honom.. klappade på honom lite.

Jag sa att jag skulle ringa honom senare.. och så gick vi.

Dörren stängdes bakom oss...

Vi gick in i hissen.. stängde hissgallret, tryckte på knappen.. och började åka.. Då hörde vi en kraftig smäll.. i en dörr.

Jag och G tittade på varandra, han var orolig.. jag kände mig orolig.. Jag tror att vi båda visste vart ljudet kom ifrån. Hade han bankat handen i dörren, eller huvudet? Hur arg var han? Hade han försökt ta livet av sig igen..? Massor av tankar.. men vi skulle inte vända om, inte ta reda på vad det var... Vi skulle bara gå! Gå, och gå! Även om barnakuten, (som sagt) nästanlåg på andra sidan gatan, så var det som att komma.. inte hem. Men i hamn.. i trygghet.. avgrunden mellan tryggheten och det där obehagliga var läskig, även om avståndet mellan var litet.

En låt jag skrivit - Sleep Little child

Haft problem med händerna sista tiden, så skonar dem lite och slänger upp en låt jag skrev för snart ett år sedan istället.. Inte jag som spelar dock, den är inspelad på en instrumental.. Jag som gjort "videon".

Se den här:

Eller här:

Sleep little child - Melina

Återkommer inom kort med fortsättningen på bloggen

Stor kram till alla därute i natten..