På barnakuten sista gången

Måndagen den 20 november, 2006

Vi satt i väntrummet ganska länge på barnakuten innan vi kom in... G lekte.. jag höll koll på R.. och träffade på en gammal skolkamrat från högstadiet.. vi pratade lite, om varför vi var där osv osv..

Sen fick vi komma in i ett stort rum. Lade R på sjukhussängen.. väntade på doktorn.. Då hon kom och undersökte R, så frågade jag om hans prickar, om det var sådana man fick av att ha hostat eller kräkts? "Ja, svarade hon.. eller blivit skakad"

Då hon sa det, var det som om allt bara snurrade, mina tankar, rummet.. allt kändes.. sjukt konstigt, och overkligt, så kunde det väl inte ha varit? För det var väl allvarligt? Jag visste inte helt säkert.. men hade det någonstans i bakhuvudet om att det var väldigt allvarligt.

Hon frågade om pappan var aggressiv eller liknande.. Jag svarade att han inte var det.. jag kunde ju inte berätta om vad han gjort mot mig.. det var som att svika honom. Eller?

Doktorn gick ut, hon skulle komma tillbaka lite senare..

Rummet vi satt i hade fönster som vätte ut mot Dalaplan, jag kunde alltså se huset vi bodde i från rummet. Jag kunde se huset där han, A befann sig i just nu.. Jag ville inte tillbaka, jag ville aldrig gå tillbaka. Hade han gjort R illa? Han hade ju gjort mig illa.. skulle jag säga till doktorn vad han gjort mot mig, det kunde jag ju inte.. Men om han hade gjort R illa då? Ja.. mina tankar, jag kunde inte riktigt skingra dem..

Men jag  kände att jag var tvungen, och då läkaren kom tillbaka, så bad jag G gå ut ur rummet en liten stund. Och jag berättade för läkaren vad han gjort mot mig..

Hon sa till mig att vi inte fick gå hem, "ni stannar här, sa hon" Vi skulle stanna, och de skulle undersöka R.