Naken och avskalad

Jag föddes till den person jag kommit att bli. Jag är och har alltid varit den jag är, oavsett vad jag gör... hur mycket eller lite pengar jag än har... hur jag än ser ut, klär mig eller ter mig. Så är just jag, jag!

Livet har format mig men inte skapat mig. Jag kan utbilda mig, få de bästa jobben, eller de sämsta jobben. Allt är dock relativt.. Det som är bra för en, kan vara sämst för en annan..

Jag kan uträtta stordåd! Bli beundrad! Folk kan bli imponerade och hänförda av allt jag tar mig för.. Jag kan vara så bra på så mycket. Men när allt kommer till kritan så är det människan bakom allt det som jag egentligen vill att du ska se.

Jag gör ibland saker för min skull, för mitt välmående. Och självklart vill jag, precis som alla andra ha bekräftelse på det som jag gör bra på mitt sätt. Men jag vill också bara vara älskad för den jag är bakom allt det där.. När jag är avskalad och helt utlämnad.. "naken"! Vem älskar mig då? Vem står där, när jag inte längre "är något", inte har en titel eller har nåt att erbjuda längre...? Vem älskar en människa som inte är eller har något? Inte något mer än sig själv...

Jag vet exakt vem som står där, vem som älskar mig trots det! Jag vet också att det finns människor som inte ens känner mig personligen men som känner till mig på grund av min "nakenhet", och t.om de har stått där och inte tillåtit mig att falla..

Människor med förståelse, med insikt.. Och framförallt självinsikt! Människor med värme och godhet. Kärlek!

Kärlek för den enkla och nakna ensamma människan.