Jag kommer tröttna!

Försöker ta en dag i taget, försöker tänka framåt, försöker finna glädje i allt det lilla.. Och jag känner att jag inte behöver anstränga mig i sådana stunder för att känna verklig lycka.. För grundlyckan har jag inom mig.

Men motstånd måste alltid komma och det är så förbannat tröttsamt! Jag skapar min trygghet, rutiner, struktur. Men den rasar, om inte dagligen så veckovis.. Men jag börjar om, jag börjar om från grunden gång på gång. Jag tar sten för sten hur tung den än är! Men hur länge ska jag orka?

Människor påverkar mig! Godhet visar mig vägen, men konstigheter, negativitet och illvilja försöker stoppa mig, vill få mig att vända om eller ta en annan väg. Allt försvåras.

Hur står människor ens ut med sig själva undrar jag då? Känner att jag ställer mig över såna konstigheter helt, men jag blir påverkad! Jag har inte tid för sånt! Jag har annat att tänka på, jag har andra att tänka på och bry mig om! Jag har mig själv och mina barn att bry mig om. Vart vi ska bo.. Vart vi ska ta vägen sen.. Vem vi har att förlita oss till när allt rasar.

För jag tycker att så mycket kan förstöras och rasera pga av andra människors negativitet, beslut och känslor. Det kanske låter konstigt att jag låter mig påverkas.. Men när det tar sig in på den grund jag försöker bygga, den trygghet jag söker mig till och faktiskt det enda stabila jag har just nu, då blir jag påverkad. Ledsen, arg och väldigt trött!

Minns när jag var liten, jag satt i Pula i Kroatien hemma hos mina släktingar, jag kan inte varit gammal, kanske 3-4 år. Jag byggde med klossar. Jag byggde ett torn och det skulle bli det högsta jag någonsin byggt! Jag minns hur jag balanserade klossarna, och ju högre det blev desto svårare blev det och jag var så fokuserad och koncentrerad på att göra det så stabilt som möjligt för att det inte skulle tippa. Jag ville se hur högt jag skulle klara innan det rasade. Jag skulle ta och sätta klossen som skulle få allt att rasa ihop och låta det hända. Men jag skulle lära mig av det och bygga lite annorlunda nästa gång, tills jag hade byggt det största och högsta torn nånsin.. Jag skulle lära mig av mina egna misstag. För det är så barn gör.. Så vi människor gör.. Men min nästkusin Daniell sparkade till mitt torn så det rasade så fort det blev någorlunda högt.. Gång på gång..! Men jag fortsatte bygga.. Iaf ett litet tag.. Tills jag tröttnade!

Och jag känner likadant nu! Jag kommer tröttna! Vad ska jag behöva göra? Börja bygga någonannanstans?