Som att hela ens liv står på "hold" men resten av världen går på "fast forward".. Att försöka ta en dag i taget, men lägger mig tom och vaknar ännu mer tom. Och att ens kunna starta kräver en hel instrumentpanel fylld av spakar och knappar, som jag måste dra i, trycka på och ratta in exakt för att få lov att fungera. Utmattningssyndrom!? Depression?! Antagligen både och! Konstant trötthet i några månader nu..
Mitt liv har fått ett bakslag! Ännu ett.. Och livet ska bestå av det, det är inget konstigt, motgångar, framgångar, lycka och sorg. Livets balans.. Yin och Yang. Och jag förstår. Jag förstår också varför, men jag har inte förstått hur jag ska hantera det fullt ut.
För allt har bara byggts på, under alla år som gått sedan det som hände oss, så har alla motgångar lagts på hög. För vi fick ingen krishantering, vi fick ingen hjälp mer än den akuta, inte direkt förebyggande. Min äldsta fick dock gå i maskrosgrupp två gånger långt senare, vilket är väldigt tacksamt och det hjälpte honom bra!
Jag försökte få hjälp ett flertal gånger att hantera allt men blev "utkastad", bortknuffad. För jag var så väl medveten om alla brister och alla fel. Varför förstod de jag pratade med inte att det var just det som var ett problem? Att jag var så pass medveten och att det var det som fick mig att gå under, gång på gång!
Jag skulle bli så fokuserad på att mina barn skulle må bra, att alla andra skulle må bra, att tillgodose andras behov framför mina och min egen lilla familjs behov att jag skulle gå under igen på så många sätt. Men mina barn har mått bra, de mår bra än. Men inte tillräckligt... för att jag kämpar med allt jag har och är för att vi ska överleva. Från dag till dag, timme för timme, minut för minut. Hjärnan går på högvarv. Och jag är trött. Jag kan inte hantera detta ensam, jag är inte så stark längre att jag klarar det själv mer. Och det är en insikt jag kommit till den senaste tiden. En insikt som jag inte kom på själv...
Jag har bett om hjälp, jag har vänt ut och in på mig själv så många gånger de senaste månaderna att jag knappt kan hålla räkningen. Jag har fått motstånd, jag har fått ilska, jag har fått motvilja och människor som absolut inte kan känna förståelse. Men det är ok! Jag kan inte styra över andra människors känslor.
Det jag däremot har försökt att ta till mig är just förståelsen, kärleken och viljan att hjälpa till, stötta och lyssna. Och det är det som håller mig flytande. Jag har även fått hjälp, professionellt och från de som står mig nära men också från oväntat håll ett flertal gånger. Och tillåtit mig att ta hjälpen. Vissa dagar orkar jag dock inte förklara, svara eller vara. Hoppas på förståelse för det med..
Men jag blir påmind dagligen om hur ensam jag faktiskt inte är! Och vetskapen i att känna att man har människor runt en som faktiskt bryr sig och orkar bry sig på riktigt gör mig lite tryggare i tanken om att allt kommer bli bra.
Idag tex, kom två av mina väninnor och hälsade på snabbt där jag bor för tillfället. Även om det är i en annan stad så tog de sig den tiden. En sådan sak betyder hela världen för mig just nu.
Och senare på kvällen då jag skulle lämna min minsta son så fick jag en fantastiskt vacker berlock. En maskros.. Till mig, maskrosbarnet. Jag är rörd av tanken, rörd utav gesten och för värmen i känslan av att inte känna mig ensam.
Så varför jag tar upp denna bloggen igen efter så lång tid är för att jag ännu måste bearbeta det som hände, inte bara det som hände min minsta. För att han har inga bestående men, han är inget offer. Men fortfarande har jag en vilja att hjälpa andra, ofödda barn som kanske kommer att råka illa ut. För det som hände oss händer hela tiden! Och det tar tid att läka. Jag har inte läkt än. Jag har inte hanterat att det var och är mitt sätt att värdera mig själv på som gjorde att vi hamnade i den situationen. Jag är så långt ifrån den kvinnan jag var den gången dock. Jag vet att det inte var mitt fel att han gjorde oss illa, men jag borde varit starkare, för att kunnat lämnat honom tidigare. Hade jag sett mig själv idag, som den jag var då, så hade jag gått in, bett mig att vakna upp! Skrikit på mig för att jag skulle förstå, inse! Det är ju försent! Men jag kan försöka förändra mitt sätt att se på mig själv så mycket mer. Och jag kan hjälpa andra att förstå att man inte får leva i en sådan relation, varken med sig själv eller med andra.
Vägen är så lång, kanske det tar en livstid? Men då får det göra det, så länge jag går på rätt håll.
Maskrosberlocken. Tack M!
