Jag är ett maskrosbarn!

Som att hela ens liv står på "hold" men resten av världen går på "fast forward".. Att försöka ta en dag i taget, men lägger mig tom och vaknar ännu mer tom. Och att ens kunna starta kräver en hel instrumentpanel fylld av spakar och knappar, som jag måste dra i, trycka på och ratta in exakt för att få lov att fungera. Utmattningssyndrom!? Depression?! Antagligen både och! Konstant trötthet i några månader nu..  

Mitt liv har fått ett bakslag! Ännu ett.. Och livet ska bestå av det, det är inget konstigt, motgångar, framgångar, lycka och sorg. Livets balans.. Yin och Yang. Och jag förstår. Jag förstår också varför, men jag har inte förstått hur jag ska hantera det fullt ut. 

För allt har bara byggts på, under alla år som gått sedan det som hände oss, så har alla motgångar lagts på hög. För vi fick ingen krishantering, vi fick ingen hjälp mer än den akuta, inte direkt förebyggande. Min äldsta fick dock gå i maskrosgrupp två gånger långt senare, vilket är väldigt tacksamt och det hjälpte honom bra! 

Jag försökte få hjälp ett flertal gånger att hantera allt men blev "utkastad", bortknuffad. För jag var så väl medveten om alla brister och alla fel. Varför förstod de jag pratade med inte att det var just det som var ett problem? Att jag var så pass medveten och att det var det som fick mig att gå under, gång på gång! 

Jag skulle bli så fokuserad på att mina barn skulle må bra, att alla andra skulle må bra, att tillgodose andras behov framför mina och min egen lilla familjs behov att jag skulle gå under igen på så många sätt. Men mina barn har mått bra, de mår bra än. Men inte tillräckligt... för att jag kämpar med allt jag har och är för att vi ska överleva. Från dag till dag, timme för timme, minut för minut. Hjärnan går på högvarv. Och jag är trött. Jag kan inte hantera detta ensam, jag är inte så stark längre att jag klarar det själv mer. Och det är en insikt jag kommit till den senaste tiden. En insikt som jag inte kom på själv... 

Jag har bett om hjälp, jag har vänt ut och in på mig själv så många gånger de senaste månaderna att jag knappt kan hålla räkningen. Jag har fått motstånd, jag har fått ilska, jag har fått motvilja och människor som absolut inte kan känna förståelse. Men det är ok! Jag kan inte styra över andra människors känslor. 

Det jag däremot har försökt att ta till mig är just förståelsen, kärleken och viljan att hjälpa till, stötta och lyssna. Och det är det som håller mig flytande. Jag har även fått hjälp, professionellt och från de som står mig nära men också från oväntat håll ett flertal gånger. Och tillåtit mig att ta hjälpen. Vissa dagar orkar jag dock inte förklara, svara eller vara. Hoppas på förståelse för det med.. 

Men jag blir påmind dagligen om hur ensam jag faktiskt inte är! Och vetskapen i att känna att man har människor runt en som faktiskt bryr sig och orkar bry sig på riktigt gör mig lite tryggare i tanken om att allt kommer bli bra. 

Idag tex, kom två av mina väninnor och hälsade på snabbt där jag bor för tillfället. Även om det är i en annan stad så tog de sig den tiden. En sådan sak betyder hela världen för mig just nu. 

Och senare på kvällen då jag skulle lämna min minsta son så fick jag en fantastiskt vacker berlock. En maskros.. Till mig, maskrosbarnet. Jag är rörd av tanken, rörd utav gesten och för värmen i känslan av att inte känna mig ensam. 

Så varför jag tar upp denna bloggen igen efter så lång tid är för att jag ännu måste bearbeta det som hände, inte bara det som hände min minsta. För att han har inga bestående men, han är inget offer. Men fortfarande har jag en vilja att hjälpa andra, ofödda barn som kanske kommer att råka illa ut. För det som hände oss händer hela tiden! Och det tar tid att läka. Jag har inte läkt än. Jag har inte hanterat att det var och är mitt sätt att värdera mig själv på som gjorde att vi hamnade i den situationen. Jag är så långt ifrån den kvinnan jag var den gången dock. Jag vet att det inte var mitt fel att han gjorde oss illa, men jag borde varit starkare, för att kunnat lämnat honom tidigare.  Hade jag sett mig själv idag, som den jag var då, så hade jag gått in, bett mig att vakna upp! Skrikit på mig för att jag skulle förstå, inse! Det är ju försent! Men jag kan försöka förändra mitt sätt att se på mig själv så mycket mer. Och jag kan hjälpa andra att förstå att man inte får leva i en sådan relation, varken med sig själv eller med andra. 

Vägen är så lång, kanske det tar en livstid? Men då får det göra det, så länge jag går på rätt håll.

Maskrosberlocken. Tack M!

Hela historien i lång korthet

Jag och A träffades måndagen den 3 november 2003 på Etage. 

Det var hans ögon jag såg först på honom. Otroligt vackra.. En vecka senare blev det vi och jag var djupt förälskad, och djupare skulle det bli, jag skulle bli blind! Jag skulle famla i mörker i 3 år! 

Jag skulle glömma bort mig själv och vad som var bäst för mina  barn, min familj. Jag skulle vänja mig vid hans missbruk, låta honom mecka i vardagsrummet framför barnen. JAG skulle låta honom röka i min lägenhet. Jag skulle ibland ge honom mina sista pengar så han skulle kunna köpa sitt knark. För den sista tiden var det det som var lugnast, att han rökte. Men hans abstinens var ett helvete, och det var bara dagen efter, det var svarta ögon, total ignorans, hårda ord, inga ord... Jag kände inte riktigt igen den mannen jag först hade lärt känna och älska.. 

Jag skulle lämna honom ensam med "Raphael" och vid två tillfällen hitta min bebis nerkräkt. Jag skulle bli utsatt för strypförsök och dödshot. Jag skulle gå till sjukhuset tre gånger med "Raphael" och tredje gången få höra att han antagligen blivit utsatt för skakningar(Shaken Baby Syndrome), göra en massa undersökningar och tillslut få veta att min bebis blivit hjärnskadad. 

Detta är i korthet, och jag vill starta med att säga att "Raphael" idag klarat sig helt utan men. Alla barn är små underverk, men han är även ett mirakel! Man har sagt till mig att jag ska vara uppmärksam då han kommer upp i skolåldern, men jag vet! Jag vet, att han kommer klara det fint, killen är ett geni redan! Haha, nej men han är obeskrivligt framåt på alla plan.. Då han var på 2½ år kontroll på BVC tex, så fick jag höra att han hade tal och förståelse som en 4-5 åring, tänk er bara hur han är idag! :) Jag ogillar verkligen skrytsamma föräldrar, som alltid ska vara och verka bättre än alla andra genom sina barn.. men när det gäller mina så vet jag, att jag med gott samvete kan skryta allt vad jag bara kan! Från att höra från läkare, då han var 5 månader, att han kanske aldrig skulle kunna gå eller prata, till detta! 

FAKTA om det som hände efter att "Raphaels" skador upptäckts:

Det som hände i slutet av sjukhusvistelsen, efter att läkaren berättat om R's skador var att polisen och socialen kom till sjukhuset. Kuratorn hade lurat dit A för att prata med honom(vad hon sa). Men polisen körde in mig och A till förhör.. och barnen till ett barnhem. De satte oss i häkte. Jag kom ut efter 4 dagar, "återanslöt" med mina barn, socialen körde oss till ett skyddat boende i Alvesta. Och under ca 4 månader satt A häktad. Det blev rättegång. Han var åtalad för grov misshandel, jag för medhjälp till (de trodde jag hade sett honom skada "Raphael" utan att ingripa) Jag blev friad. Han blev dömd till 2 år för grov misshandel, misshandel och olaga hot, 75000 kr i skadestånd. Han överklagade domen, Det blev hovrättsförhandling ca ett år efter rättegång. Han blev friad för grov misshandel (brist på bevis) men dömd för misshandel och olaga hot på mig (1 månad) Men då han hade suttit av sitt straff ett år tidigare, och "suttit" för mycket så fick A över 20000 kr i ersättning!(detta är,  vad ska man kalla det..? Saklig fakta!? Och vad jag tror är ett offentligt ärende, iaf vad det gäller tingsrätt och hovrättshandlingar)

Han sökte om umgänge, det blev prövat, och beviljat med övervakat umgänge i socialens lokaler 4 gånger, vilket han inte dök upp på, för att han hade glömt bort det, kom en gång utan papper på drogfrihet! Och R hade vattenkoppor vid sista tillfället. Så han fick nej till umgänge i umgängesförhandlingarna i tingsrätten och han har inte fått träffa R sedan den 24 november 2006.

Under tiden satt vi  4 månader på familjehem i Alvesta, sedan ca 8 månader på familjehem i Malmö, 1a dec 2006-nov 2007) sedan utslussade till egen "provlägenhet" som socialen tillhandahöll för jag vägrade flytta in i min gamla, eftersom allt hade hänt där, och kunde omöjligt få en ny, då jag varken hade borgenär eller fast arbete. Den 14de februari 2009 fick vi flytta in i den vi bor i idag, Även den en sociallägenhet som jag har möjlighet att ta över.

Detta är som sagt fakta! Vad gäller mina känslor över detta är en historia i sig! Jag kommer kämpa till den dagen jag dör för att han aldrig ska få lov att träffa R. Och hade jag sett honom göra R illa. Så kan jag lova, att A hade varit död och begravd idag. Och vad gäller mitt ansvar i det hela, så är det inget jag kan sätta emot! Jag hade kunnat ta ett långt fängelsestraff för att inte ha skyddat mina barn, för att ha inlett ett förhållande med en knarkare. För att jag levde som medberoende. För att inte ha satt stopp för förhållandet innan det det hade gått så långt. 

Men jag älskade honom, jag älskade honom mer än mitt eget liv. Idag är han som död för mig, men jag har aldrig sörjt honom och kommer aldrig göra! Jag kommer aldrig förlåta, varken honom, hans mamma eller syster för vad de utsatt oss för! För vad de sagt, och gjort! 

Man kan tycka vad man vill om att han inte blev dömd för vad han gjort mot R, samhället.. Sverige friar hellre än fäller..? Sjukhuspersonalen gjorde fel vid vårt första och andra besök, de höll oss inte kvar, för att de antagligen inte misstänkte misshandel. Kan man klandra dem för att tänka bra om folk? Nej! Vi skickades hem med diagnosen "kräksjuka, magsjuka" Ingen såg honom göra R illa, bara katterna.. Jag och "Gabriel" var ute vid båda tillfällena (kommer berätta mer om det) Och där hovrätten inte fällde, där kom socialen och familjerätten in. De var vårt skyddsnät! De har hjälpt oss sedan start, vilket jag är oerhört tacksam för. Ja tacksamhet, det har jag i mängder till alla i min närhet, myndigheter osv.  

Det ni kommer läsa härnäst, kommer vara minnen, tankar och dagboksanteckningar från tiden efter den 1a december 2006.