Att inte förstå bättre

Så mycket som skulle bli så fel, fanns det någon att skylla det på?

Var det kanske mitt fel då jag som liten inte var värd att kommas ihåg, glömmas bort och bli besviken gång på gång.

Jag borde blivit avtrubbad och kall, men jag förstod inte bättre.

Jag blev förälskad en del, förändrad och förolämpad. Trodde att det var så det skulle vara. Jag förstod inte bättre.

Hamnade snett, det gick illa och såren blev djupa. Jag tror jag dog flera gånger på vägen. Men jag lyckades nog överleva ändå varje gång. För det skulle göra ont, livet. Så hade jag förstått det.. Jag som inte förstod bättre.

Jag borde blivit starkare men min röst blev svagare. Jag tappade bort mig själv och hade svårt att ens komma ihåg vart på ett ungefär.

Synen försvann och jag skulle famla i mörkret så länge.

Tills dagen kom då jag vaknade upp, dagen då jag förstod lite bättre.. Att så här skulle livet inte se ut. Under sådana omständigheter skulle ingen behöva leva.

Det var någon annan jag räddade.

Själv drunknade jag i ett hav av konstant mörker. Skuld, skam. Rädsla och hat.

Men ljuset skulle komma tillbaka. Jag hade offrat allt för att rädda någon annan. För kärlekens skull.

Gav upp allt och lämnade så mycket bakom mig. Flydde, för att börja om. Flydde för att hitta tillbaka till ett lugn inom mig som jag visste fanns.

Det kom tillbaka, lugnet. Jag kom tillbaka.

Jag valde min väg när jag förstod. Och jag förstod att oavsett hur livet hade sett ut så var det upp till mig att ta vara på. Om jag valde att låta mig påverkas av val som andra gjort innan jag var stor nog att förstå, så skulle jag inte utvecklas.

Idag förstår jag kanske mer än vad jag borde, sett baksidan av livet alltför många gånger.

Men därför ser jag också mer klart nu. För jag förstår bättre.

2007/11/05

Det har nu snart gått 9 år, jag har kommit en bit på många sätt.. Men också tagit många steg tillbaka på andra sätt. Jag kan inte komma ifrån mitt förflutna, kan inte komma ifrån min historia, det som är en del av vårt, mitt liv. Jag tänker för mycket, låter mig påverkas för mycket och vet inte alls om det är bra att gräva i det. Men det kommer tillbaka, hela tiden. För att jag måste förstå varför jag står där jag står nu, varför jag inte kommer framåt med mig själv. Men jag har lagt över det jag har inom mig till andra, låter mig själv ta hjälp. Men det känns mer som ett misslyckande just nu. Förhoppningsvis kommer det kännas bättre om ett tag. Men det gör ont att veta att jag inte är stark nog själv, ensam. För jag är inte det.

För snart 8 år sedan skrev jag detta:


2007/11/05

Det senaste året har jag kämpat för barnens skull, hållit mig levande för deras skull, hade jag inte haft dem hade jag inte orkat. Till en början, direkt efter det tragiska hände, var det nåt som hände inom mig, mina känslor stängdes av, som om nån hade tryckt på en knapp. Mina tårar kom allt mindre, som om de tog slut, all min fokus låg på barnen, jag kanske verkade orkeslös ibland, men i mitt inre kämpade jag. Personer runt om mig sa att jag var i nån slags chocktillstånd, och att det skulle släppa i sinom tid, snart ett år efter kommer det inga tårar i alla fall, ibland, men inte mer än innan, tvärtom! Jag tror att det gör för ont helt enkelt, för ont för att känna för mycket. Tror att jag hade gått sönder om jag hade tillåtit mig att gråta ut... Mer eller mindre har varje dag varit en kamp, då jag helst av allt bara skulle vilja ligga kvar i sängen. Och sova till mina dagar var slut. Vid några tillfällen var jag så nära att ge upp, jag skulle gå från Enebacken, lämna mina barn, för jag tyckte inte att jag var värd mina barn då jag ej hade kunnat skydda dem från allt ont, de skulle ha det mycket bättre utan mig. Som tur var förklarade jag hur jag kände för personalen, och de kunde hjälpa mig. Är mycket tacksam för det!
Min kropp har varit inställd på överlevnad, eller ja.. inställd på att dö känns mer riktigt men jag skulle väl aldrig ge upp mitt ansvar för mina barn, det skulle vara som att ge upp min kärlek för dem. Min kärlek har inte tillåtit mig att drunkna, det är den som hållit mig flytande.

/Melina

Skam och skuld - sista inlägget på ett tag

Svårt att sova.. Och allt som varit kommer ikapp. Allt från det ena till det andra. Saker som jag inte kan skriva om, saker som jag har skrivit om. Som jag kommer skriva om.

Jag vet att det är mycket negativt, och mycket prat om att hålla huvudet högt.. Fortsätta gå osv.. Osv. Men det har varit jobbigt, det har varit tungt. Man kan förlora mycket i livet, man kan vara orsak till att det sker själv. Av olika anledningar. Men vissa saker verkar orsakas av annat, och verkar komma av sig själv också.. Sånt som jag inte riktigt kan styra över..

Jag avvecklade min firma för att jag inte orkade jobba 7 dagar i veckan, oftast från morgon till kväll för väldigt lite pengar (frågan om "varför?" har jag fått ofta.. För att jag varit för snäll (läs dum) tagit helt för lite betalt, låtit andra komma i första hand, istället för min egen och min familjs ekonomi, mitt eget fel såklart!) Som gjorde att det inte gick runt.. Jag orkade inte för att jag var på gränsen till att gå in i väggen eller om jag faktiskt gjorde det. Jag orkade ingenting efter att jag stängde igen. Hade det inte varit för en annan person så hade mina barn inte kommit till skolan, fått mat osv. Sådana saker som inte syntes om man såg mig i affären tex.. Jag som alltid är så glad?!

Så, företaget gick inte runt. Vilket gjorde att jag inte fick in tillräckligt mycket inkomst. Vilket i sin tur gjorde att jag var tvungen att säga upp lägenheten vi bodde i. Detta var i november. Sedan dess har det varit tillfälliga boenden.. Flera stycken. Blandannat på hotell genom socialen. Men också hos andra som vill hjälpa till när myndigheter inte gör det. Svårt att få bostad med skulder och betalningsanmärkningar.. Svårt att få hjälp mer än vandrarhem och hotell. Även om man har barn, även om båda barnens skolor gjort anmälan till socialen efter att jag vädjat om det.

Jag förlorade annat också.. Men jag hittade mer. Jag har fått känna på riktig medmänsklighet och kärlek från olika håll.

Jag har fått uppleva hat, ilska.. Illvilja.. Det vill jag knappast ens gå in på. Men kommer tillbaka lite till det sen.

Jag har fått låta mina barn bo hos andra.. För att jag inte haft råd att ta mig fram och tillbaka mellan olika städer för att ta dem till skolan.. Och för att min äldsta inte ville bo på hotellet socialen ordnat.. Och för att jag inte tycker det är en sådär jättebra plats för ett barn att bo på..

Det har varit otaliga möten.. Både här och där.. Framförallt om barnen.

Jag försöker verkligen se det positiva.. Jag skriver om att allt kommer att bli bra. Att inget kan ta sönder mig.. Samma kväll jag skriver det.. går jag sönder. På ett sätt som jag aldrig trodde ens skulle hända.. Men livet händer, och det händer hela jävla tiden! Och det slutar inte! Jag har lärt mig att inte säga, att nu kan det iaf inte bli värre, för då blir det värre.

Jag förstår att många i min närhet har svårt att se, ta till sig och orka med svängarna i mitt liv. Tro mig! Jag har också det! Men jag är den som måste hantera det! Det är bara ganska skönt att ha stöd dock. Att känna att man kan luta sig tillbaka ibland när hjärnan går på högvarv... det gör den varje vaken minut.

Jag vill att allt ska vara lite bättre än vad det är. Men jag är ledsen att säga det, det är inte så bra just nu. Eller för de som mår bra när jag mår dåligt eller när jag har det dåligt så är jag väl glad för er skull åtminstone! Vet att det är himla tråkigt att läsa om elände hela tiden, men detta är verkligheten, detta är på riktigt! Riktigt svårt att skriva öppet om för det ligger en sådan fruktansvärd skam i att ha det såhär.

Men iaf..

Pågrund av  detta.. Så kommer jag inte skriva på ett tag. Behöver alltid skriva av mig men jag återkommer när det är lite bättre. När det finns mer glädje i mina inlägg. När jag kan fokusera på det som jag borde med denna bloggen. Undertiden går jag och fortsätter fylla mitt inre med de dära blommorna som jag skrev om i föregående inlägg.

På återseende!

Kärlek

Fyller mitt inre med vackra blommor

Den där sidan som man inte vill visa, den sidan som tar dig minst en timme att resa dig vissa morgnar, varje sena.. Varje led är så stel och allt bara knakar. Och det gör ont att ens andas.. Så tungt.

Du försöker fylla ditt inre med blommor så vackra att inte ens den där gamle stofilen Linné hade hört talas om dem.. Du fyller ditt inre med färger inte ens Picasso sett..

Men så fort du tar in blommorna, vissnar de.. Färgerna blandas och blir till en brungrå smet..

Men jag kan inte säga att det är hela världen! För det är det inte! Jag andas, och jag lever. Mina dagar kommer bli bättre, jag har så mycket som väger upp det som händer och ska hända nu. Jag handskas med problem som inte är mina, och som betyder väldigt mycket mer än vad mitt ego är!

Jag kommer fortsätta fylla mitt inre med de där blommorna och de färgerna oavsett om de fortsätter vissna eller blekna.. För en dag så kommer den vackraste blomman att stå kvar.. Den kommer blandas med färgerna.. Den kommer föröka sig. Sprida sig själv.. Plantera små rosa frön, och jag behöver bara finnas..

Kärlek

Allt blir bra

Det där med att finna svaren i sig själv..

Jag ställer frågor dagligen. Jag faller, jag reser mig, jag faller igen.. Reser mig igen.. Och så håller det på, ibland flera gånger om dagen. Och nej inte för minsta lilla, men vissa dagar är jag så mentalt trött att minsta lilla också kan fälla mig en liten stund. Men det går över snabbt.

Jag vet i mitt inre att allt kommer bli bra, och jag vet att jag kommer behöva resa mig för att jag fallit säkert 1000 gånger till. Men det är faktiskt okej! För jag går inte sönder av det, det är inte farligt. Det gör inget om jag gråter en hel dag om jag ändå ska skratta i en vecka därpå.. Eller bara i några minuter. Det överväger allt! Den där inre lyckan som kommer fram när man faktiskt bara är glad att man finns till. När man vet att man är en glädje för andra. När man vet att man är en person som har förmågan att vara glad trots allt..

Jag tar lärdom. Jag ser, jag tänker och jag finns. Och jag vet att jag är bra på så många sätt.

Allt blir bra

Att förlåta någon som vill en illa

Öppenheten gör oss till svaga individer? Eller? Nej, men människor som vill oss illa av olika anledningar använder sig utav och utnyttjar (i deras ögon) våra svaga sidor för sin skull.. För att trycka ner oss lite till, för att de själva ska kunna känna sig en aning starkare och bättre än oss..

Tror de! I slutändan och från början är det den individen som mår allra sämst egentligen.. Och det blir aldrig bättre att försöka förminska en annan människa för sin egen fördel.

Jag har haft lätt att förlåta, för lätt ibland. Speciellt när det kommit till mig själv. Men jag är (tyvärr?) en människa som aldrig någonsin kan förlåta när en annan vill skada de som står mig närmst! Och idag, även aldrig förlåta de som gör och försöker göra MIG illa! Jag kommer bära det med mig resten av mitt liv. Det behöver inte ens vara att de lyckas, men bara vetskapen i att en annan människa verkligen vill göra allt den kan för att förstöra, t.om krossa mig mentalt.. Är för mig helt oförlåtligt!

Jag skulle kunna ge tillbaka på precis samma elaka sätt, men gör det inte! Varför?! För att jag ställer mig över ett sånt beteende! Fokuserar hellre på människor som påverkar mig positivt istället!

"En känsla av utsatthet" -en utställning på Mitt Möllan

En känsla av utsatthet - Mitt Möllan

En utställning som jag tycker att alla borde besöka! "En känsla av utsatthet" På Mitt Möllan, Claesgatan 8 i Malmö. Fairgiveness och Soppkök Malmö som står bakom detta med massor av fantastiska människor som gjort detta möjligt!

Läs mer här:
https://m.facebook.com/events/1383934295264126/

Jag var där igår med min yngsta, vi skulle gå dit för att kolla läget, en liten stund sådär. Men stannade i fyra timmar tills det stängde. Vi skulle besöka utställningen för att min bästa vän och världens mest betydelsefulla människa som hjälpt mig den senaste tiden i vått och torrt skulle vara där som volontär.. (Han är dock ett kapitel.. Eller en hel bok för sig, som jag en dag kommer berätta mer om) men utöver honom så fick vi chans att träffa en bunt med fantastiska människor.. Medmänniskor!

Utställningen rekommenderar jag väldigt starkt, jag hade bara ett hum om vad den handlade om när jag kom dit. Jag fick känna, tänka.. Bli berörd.. På mycket kort tid.

Den fick mig att känna mer samhörighet.. Att förstå att jag inte är ensam. Att vara utsatt. Bostadslös.. Missförstådd.. Inte förstådd alls, känna sig osynlig, smutsig, bortkastad är något som känns ganska hemskt.. Ord kan inte ens förklara känslan bra för att andra ska förstå.. Utställningen är dock alldeles utmärkt där för de som vill ta till sig den!

Jag önskar och hoppas att iaf några av er som läser min blogg tar sig tid och går dit imorgon lördag! Sista dagen! Antingen mellan 10-14 eller 16-20.

Tack till alla er som vi fick träffa igår! Ni är viktiga, betydelsefulla och så otroligt värdefulla!

Kärlek