Sjukhusveckan

Sjukhusveckan.. 20-24 november 2006

Om ni inte hänger med i mina svängar från dåtid till nutid.. så kan ni gå tillbaka för att läsa.. 

Jag hade iallafall tagit mig till barnakuten med båda barnen. och de ville ha oss kvar, eftersom de misstänkte att R hade blivit skadad.

Vi fick ett rum på sjukhuset, som skulle bli vårt resten av veckan. Läkarna, och sköterskorna tog väl hand om oss.. jag är väldigt tacksam för hur de var mot mig och barnen, kuratorn var väl den som hade mest åsikter om det hela.. Och den som kanske hjälpte mig att öppna upp ögonen lite.

Men den jag ringde allra först, det var A's mamma.. På tisdagen, dagen efter vi hade kommit in.. Hon kom till sjukhuset.. Jag minns hur vi satt i ett trapphus för att prata.. Och jag berättade, jag sa hur allt låg till hemma.. om hans missbruk, hur han försökte och sagt att han skulle ta livet av sig.. att han inte mådde bra.. Men det var som att hon vägrade förstå.. låtsades som inget och började prata om mina problem ist.. och hur hon från början faktiskt inte alls varit road av att vi skulle ha barn.. Jag blev ganska förvånad hur hon inte ens kunde ta till sig det jag sa.. 

Minns hur hon kom, då och då.. A var hos mig, i min lägenhet. Han och jag hade smått med smskontakt..

Och jag minns hur hon, hans mamma tog med mig utanför vårt rum vid ett tillfälle. Och började prata om G.. Jag fattade först inte riktigt vart hon ville komma.. Men hur hon menade på att han verkade konstig, skyldig på något sätt.. Hon stod och planterade en tanke hos mig, att det skulle vara G som hade gjort sin egen lillebror illa.. Men han hade ju varit med mig hela tiden.. Han kunde gjort honom illa innan vi hade gått iväg menade hon.. hade jag haft koll på vad han gjorde och vad han var innan vi hade gått iväg..? jag mindes inte.. jag var väl på toaletten och sminkade mig, med öppen dörr..och kollade ut på R under tiden.. det kändes konstigt.. Och blåmärket han hade på kinden då.. Ett blåmärke kan inte uppkomma på 40 minuter.. det visste hon för hon var sjuksköterska, sa hon.. Hon tyckte det var väldigt konstigt att det alltid var pappan och inte mammam som blev den som alltid var misstänkt.. 

Minns hur hon gick och pratade med sköterskorna.. och man kan ju ana vad hon pratade med dem nu såhär i efterhand.

Vafan skulle man tro.. Hur skulle han kunna ha gjort sin lillebror illa, hur skulle en far kunna göra sin egen son illa.. det måste ju ha varit en olyckshändelse?

Hon och A's syster kom att dra det där längre senare, både i rätten och på nätet.. men det återkommer jag till senare.. Men det var nog ett hemskt desperat försök för att få sin son och bror rentvådd.. genom att anklaga och smutskasta ett annat litet barn.. Idag hatar jag dem för det!

Men iaf, på tisdagen kom en läkare, rättsläkare tror jag det heter för att titta på R, fotografera hans prickar, blåmärke osv. Det var otaliga undersökningar som gjordes, ögonbottenundersöknng, MR och vanlig röntgen för att kolla om där var några skador på hjärnan/skelettet.. Min lilla bebis.. Jag minns hur vi for fram och tillbaka mellan dessa olika platserna på sjukhusområdet. Och jag hade en sköterska med mig som stöd under hela tiden.. En helt underbar människa var hon. 

Två kvinnor från socialen kom för att prata med mig. Polisen kom..Kuratorn.. 

A kom förbi en gång.. men han gick inte ens in i vårt rum.. han stod bara utanför, kollade in och gav mig fingret och drog igen..

Han hade fått åka in på förhör hos polisen..

Min mamma och styvpappa kom förbi.. ja ett virrvarr var det.. 

Något som var lite konstigt också, var att fastän jag hade blåmärken på hals och lite under, så fotograferade de inte det.. Kommer komma tillbaka till det längre fram.

Det fanns en hemsk oro för vad undersökningarna skulle visa. Jag såg ju på R att allt var bra, han var sig själv.. eller var han inte? Jag kände ju igen honom.. Han kändes precis som vanligt.. 

Men på fredagen, då hade de resultaten klara från MR undersökningen.. Jag minns hur jag satt tillsammans med två läkare i ett rum. Och de berättade om R's skador.. Jag förstod inte.. Jag ville nog inte förstå.. 

Så han ritade upp på ett papper för att förklara.. För att få mig att inse att det var en människa som orsakat de skadorna, ingen olyckshändelse.. 

Min lilla bebis hade alltså blödningar i hjärnan, skador på sin hjärna.. Jag kommer ihåg hur illa jag mådde.. Hur jävla ont måste han inte ha haft!? 

Även om det snart är 5 år sedan.. så gråter jag idag, när jag tänker på det..