Då kärlek blev till hat

Jag hade nyss fått reda på att min minsta son hade blivit hjärnskadad. Hur stora skadorna var och vilka konsekvenser det skulle få det visste man väl egentligen inte. Det skulle tiden utvisa.. Det var den "medicinska" delen.. eller vad man ska kalla det.

R mådde för tillfället bra iaf! Jag är inte religiös, tvärtom. Men någon eller något vakade över R, inte bara en gång. Utan flera! Änglavakt kan man väl kalla det..

Det som hände med mig, var att all den kärlek jag någonsin hade känt för R's pappa dog! Kärleken började där i den stunden omvandlas till rent hat. Hat som jag känner ännu, hat som vissa stunder ätit upp mig. Idag kan jag verkligen förstå varför människor hämnas, jag kan förstå varför folk blir mördade. Jag förstår.. för hade jag sett A skada R.. så hade han inte levt idag! Jag kan fortfarade få de känslorna då jag ser A på stan. Om han kommer för nära.. Öga för öga, tand för tand...

Men jag vet att mina barn behöver mig hos sig.

Och jag vet att vissa tycker att jag borde släppa hatet. Men det är ur kärleken till mina barn som hatet fötts. Det är mitt hat och min kärlek som har tagit oss ur skiten!

Jag har tom hatat mig själv för att det skulle behöva gå så långt, för att jag skulle inse, för att jag skulle vakna upp! Jag har slutat hata mig själv. För jag vet att jag är den bästa för mina barn idag. Jag vet, trots att jag varit en urdålig mamma, att jag är en grym mamma idag! Jag förändrades och blev starkare.

Hat är ett starkt ord, och en fruktansvärt stark känsla.. Men jag har rätt att hata.. Och jag kommer göra det tills tiden är inne att börja släppa det.. Men det får ta den tid det tar.

Och jag tror inte de som känner mig kan kalla mig för en hatisk person.. haha.. Nej! Mitt hat är riktat mot de som förtjänar det. Gör mina barn, familj, eller vänner illa, och du har inget i mitt liv att göra mer!