Jag och A träffades måndagen den 3 november 2003 på Etage.
Det var hans ögon jag såg först på honom. Otroligt vackra.. En vecka senare blev det vi och jag var djupt förälskad, och djupare skulle det bli, jag skulle bli blind! Jag skulle famla i mörker i 3 år!
Jag skulle glömma bort mig själv och vad som var bäst för mina barn, min familj. Jag skulle vänja mig vid hans missbruk, låta honom mecka i vardagsrummet framför barnen. JAG skulle låta honom röka i min lägenhet. Jag skulle ibland ge honom mina sista pengar så han skulle kunna köpa sitt knark. För den sista tiden var det det som var lugnast, att han rökte. Men hans abstinens var ett helvete, och det var bara dagen efter, det var svarta ögon, total ignorans, hårda ord, inga ord... Jag kände inte riktigt igen den mannen jag först hade lärt känna och älska..
Jag skulle lämna honom ensam med "Raphael" och vid två tillfällen hitta min bebis nerkräkt. Jag skulle bli utsatt för strypförsök och dödshot. Jag skulle gå till sjukhuset tre gånger med "Raphael" och tredje gången få höra att han antagligen blivit utsatt för skakningar(Shaken Baby Syndrome), göra en massa undersökningar och tillslut få veta att min bebis blivit hjärnskadad.
Detta är i korthet, och jag vill starta med att säga att "Raphael" idag klarat sig helt utan men. Alla barn är små underverk, men han är även ett mirakel! Man har sagt till mig att jag ska vara uppmärksam då han kommer upp i skolåldern, men jag vet! Jag vet, att han kommer klara det fint, killen är ett geni redan! Haha, nej men han är obeskrivligt framåt på alla plan.. Då han var på 2½ år kontroll på BVC tex, så fick jag höra att han hade tal och förståelse som en 4-5 åring, tänk er bara hur han är idag! :) Jag ogillar verkligen skrytsamma föräldrar, som alltid ska vara och verka bättre än alla andra genom sina barn.. men när det gäller mina så vet jag, att jag med gott samvete kan skryta allt vad jag bara kan! Från att höra från läkare, då han var 5 månader, att han kanske aldrig skulle kunna gå eller prata, till detta!
FAKTA om det som hände efter att "Raphaels" skador upptäckts:
Det som hände i slutet av sjukhusvistelsen, efter att läkaren berättat om R's skador var att polisen och socialen kom till sjukhuset. Kuratorn hade lurat dit A för att prata med honom(vad hon sa). Men polisen körde in mig och A till förhör.. och barnen till ett barnhem. De satte oss i häkte. Jag kom ut efter 4 dagar, "återanslöt" med mina barn, socialen körde oss till ett skyddat boende i Alvesta. Och under ca 4 månader satt A häktad. Det blev rättegång. Han var åtalad för grov misshandel, jag för medhjälp till (de trodde jag hade sett honom skada "Raphael" utan att ingripa) Jag blev friad. Han blev dömd till 2 år för grov misshandel, misshandel och olaga hot, 75000 kr i skadestånd. Han överklagade domen, Det blev hovrättsförhandling ca ett år efter rättegång. Han blev friad för grov misshandel (brist på bevis) men dömd för misshandel och olaga hot på mig (1 månad) Men då han hade suttit av sitt straff ett år tidigare, och "suttit" för mycket så fick A över 20000 kr i ersättning!(detta är, vad ska man kalla det..? Saklig fakta!? Och vad jag tror är ett offentligt ärende, iaf vad det gäller tingsrätt och hovrättshandlingar)
Han sökte om umgänge, det blev prövat, och beviljat med övervakat umgänge i socialens lokaler 4 gånger, vilket han inte dök upp på, för att han hade glömt bort det, kom en gång utan papper på drogfrihet! Och R hade vattenkoppor vid sista tillfället. Så han fick nej till umgänge i umgängesförhandlingarna i tingsrätten och han har inte fått träffa R sedan den 24 november 2006.
Under tiden satt vi 4 månader på familjehem i Alvesta, sedan ca 8 månader på familjehem i Malmö, 1a dec 2006-nov 2007) sedan utslussade till egen "provlägenhet" som socialen tillhandahöll för jag vägrade flytta in i min gamla, eftersom allt hade hänt där, och kunde omöjligt få en ny, då jag varken hade borgenär eller fast arbete. Den 14de februari 2009 fick vi flytta in i den vi bor i idag, Även den en sociallägenhet som jag har möjlighet att ta över.
Detta är som sagt fakta! Vad gäller mina känslor över detta är en historia i sig! Jag kommer kämpa till den dagen jag dör för att han aldrig ska få lov att träffa R. Och hade jag sett honom göra R illa. Så kan jag lova, att A hade varit död och begravd idag. Och vad gäller mitt ansvar i det hela, så är det inget jag kan sätta emot! Jag hade kunnat ta ett långt fängelsestraff för att inte ha skyddat mina barn, för att ha inlett ett förhållande med en knarkare. För att jag levde som medberoende. För att inte ha satt stopp för förhållandet innan det det hade gått så långt.
Men jag älskade honom, jag älskade honom mer än mitt eget liv. Idag är han som död för mig, men jag har aldrig sörjt honom och kommer aldrig göra! Jag kommer aldrig förlåta, varken honom, hans mamma eller syster för vad de utsatt oss för! För vad de sagt, och gjort!
Man kan tycka vad man vill om att han inte blev dömd för vad han gjort mot R, samhället.. Sverige friar hellre än fäller..? Sjukhuspersonalen gjorde fel vid vårt första och andra besök, de höll oss inte kvar, för att de antagligen inte misstänkte misshandel. Kan man klandra dem för att tänka bra om folk? Nej! Vi skickades hem med diagnosen "kräksjuka, magsjuka" Ingen såg honom göra R illa, bara katterna.. Jag och "Gabriel" var ute vid båda tillfällena (kommer berätta mer om det) Och där hovrätten inte fällde, där kom socialen och familjerätten in. De var vårt skyddsnät! De har hjälpt oss sedan start, vilket jag är oerhört tacksam för. Ja tacksamhet, det har jag i mängder till alla i min närhet, myndigheter osv.
Det ni kommer läsa härnäst, kommer vara minnen, tankar och dagboksanteckningar från tiden efter den 1a december 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar