Jag kommer tröttna!

Försöker ta en dag i taget, försöker tänka framåt, försöker finna glädje i allt det lilla.. Och jag känner att jag inte behöver anstränga mig i sådana stunder för att känna verklig lycka.. För grundlyckan har jag inom mig.

Men motstånd måste alltid komma och det är så förbannat tröttsamt! Jag skapar min trygghet, rutiner, struktur. Men den rasar, om inte dagligen så veckovis.. Men jag börjar om, jag börjar om från grunden gång på gång. Jag tar sten för sten hur tung den än är! Men hur länge ska jag orka?

Människor påverkar mig! Godhet visar mig vägen, men konstigheter, negativitet och illvilja försöker stoppa mig, vill få mig att vända om eller ta en annan väg. Allt försvåras.

Hur står människor ens ut med sig själva undrar jag då? Känner att jag ställer mig över såna konstigheter helt, men jag blir påverkad! Jag har inte tid för sånt! Jag har annat att tänka på, jag har andra att tänka på och bry mig om! Jag har mig själv och mina barn att bry mig om. Vart vi ska bo.. Vart vi ska ta vägen sen.. Vem vi har att förlita oss till när allt rasar.

För jag tycker att så mycket kan förstöras och rasera pga av andra människors negativitet, beslut och känslor. Det kanske låter konstigt att jag låter mig påverkas.. Men när det tar sig in på den grund jag försöker bygga, den trygghet jag söker mig till och faktiskt det enda stabila jag har just nu, då blir jag påverkad. Ledsen, arg och väldigt trött!

Minns när jag var liten, jag satt i Pula i Kroatien hemma hos mina släktingar, jag kan inte varit gammal, kanske 3-4 år. Jag byggde med klossar. Jag byggde ett torn och det skulle bli det högsta jag någonsin byggt! Jag minns hur jag balanserade klossarna, och ju högre det blev desto svårare blev det och jag var så fokuserad och koncentrerad på att göra det så stabilt som möjligt för att det inte skulle tippa. Jag ville se hur högt jag skulle klara innan det rasade. Jag skulle ta och sätta klossen som skulle få allt att rasa ihop och låta det hända. Men jag skulle lära mig av det och bygga lite annorlunda nästa gång, tills jag hade byggt det största och högsta torn nånsin.. Jag skulle lära mig av mina egna misstag. För det är så barn gör.. Så vi människor gör.. Men min nästkusin Daniell sparkade till mitt torn så det rasade så fort det blev någorlunda högt.. Gång på gång..! Men jag fortsatte bygga.. Iaf ett litet tag.. Tills jag tröttnade!

Och jag känner likadant nu! Jag kommer tröttna! Vad ska jag behöva göra? Börja bygga någonannanstans?

Saknad

Tomhet.. Längtan.. Saknad. Känslor som oftast går hand i hand. Och idag är känslan lite tyngre än igår. Svårt att förklara när man inte kan skriva rakt ut om exakt hur ens situation är och hur allt ligger till.. De som vet, vet det mesta och allt. Andra har ingen aning.

Jag vet att jag kanske ser pigg och glad ut.. Sminkad, "fixad".. Hel och ren! Och jag är glad! Och jag är ganska pigg emellanåt. När jag får vara bland människor jag tycker om, när jag får göra saker jag tycker om så är det precis så!

Men jag kan inte vara bland och med de som jag verkligen vill vara med så som jag borde.. Och det skapar tunga känslor i mig. De två som behöver mig mest och som jag behöver är inte där jag är! Jag är trygg i känslan av att de har det hur bra som helst dock och det gör mig varm.

Just idag saknar jag mitt gamla hem i Malmö.. Mitt egna hem.. Fast det inte var det egentligen.. Men det var ändå mitt på nåt sätt.. Sedan jag flyttade därifrån så blev många saker väldigt bra, men andra inte alls..

Idag ältar jag, så som jag inte borde..  Men behöver skriva.

Jag ser att jag behöver krascha för att kunna ställa allt tillrätta. För att allt ska bli bra. Men det är jobbigt. Och det är tungt! Har långt kvar... Men som sagt. Ska det behöva ta lång tid så får det göra det.

Tro och hopp om en ljusare framtid

Nu ligger den där sålänge tills jag hittar kedjan.. Eller en ny kedja. Den vackra maskrosberlocken som betyder så mycket på så många sätt. Det är aldrig sakerna i sig som jag värdesätter, utan allt som ligger bakom och i tanken, i orden, i kärleken. I andetagen.. I stunden.. Personen eller personerna bakom tanken och kärleken.

Nu får den ligga där bland det andra.. I tron och i hoppet om att allt ska bli bra.. Att framtiden är ljus!

Jag har träffat så många fantastiska människor den senaste tiden, som vill finnas och som finns! Och jag finns tillbaka, men på mitt sätt, på det sätt jag kan just nu. Det är inte mycket men jag hoppas att det betyder en del i alla fall!

Jag ser de olika nyanserna i min värld, jag tar lärdom och jag uppskattar det. Jag ser vad jag ska lära mig av detta och är i full gång med att göra något av det. Vissa dagar är det svårt att sortera tankarna, men det går bra ändå. Jag väljer också att se kärleken.. Inte illviljan. Jag väljer att sortera bort negativitet, och det går också alldeles utmärkt! För vem mår bra av det? Jag måste ju kunna se mina möjligheter även i svårigheterna?! Jag kan inte älta det som var igår om det ska bli bra idag! Men jag måste få lov att ta hand om det som är dåligt, lyfta det som är bra för att forma min morgondag.. Skillnaden är nog ganska hårfin. Men jag har börjat lära mig att se skillnaden.

Naken och avskalad

Jag föddes till den person jag kommit att bli. Jag är och har alltid varit den jag är, oavsett vad jag gör... hur mycket eller lite pengar jag än har... hur jag än ser ut, klär mig eller ter mig. Så är just jag, jag!

Livet har format mig men inte skapat mig. Jag kan utbilda mig, få de bästa jobben, eller de sämsta jobben. Allt är dock relativt.. Det som är bra för en, kan vara sämst för en annan..

Jag kan uträtta stordåd! Bli beundrad! Folk kan bli imponerade och hänförda av allt jag tar mig för.. Jag kan vara så bra på så mycket. Men när allt kommer till kritan så är det människan bakom allt det som jag egentligen vill att du ska se.

Jag gör ibland saker för min skull, för mitt välmående. Och självklart vill jag, precis som alla andra ha bekräftelse på det som jag gör bra på mitt sätt. Men jag vill också bara vara älskad för den jag är bakom allt det där.. När jag är avskalad och helt utlämnad.. "naken"! Vem älskar mig då? Vem står där, när jag inte längre "är något", inte har en titel eller har nåt att erbjuda längre...? Vem älskar en människa som inte är eller har något? Inte något mer än sig själv...

Jag vet exakt vem som står där, vem som älskar mig trots det! Jag vet också att det finns människor som inte ens känner mig personligen men som känner till mig på grund av min "nakenhet", och t.om de har stått där och inte tillåtit mig att falla..

Människor med förståelse, med insikt.. Och framförallt självinsikt! Människor med värme och godhet. Kärlek!

Kärlek för den enkla och nakna ensamma människan.

Jag är ett maskrosbarn!

Som att hela ens liv står på "hold" men resten av världen går på "fast forward".. Att försöka ta en dag i taget, men lägger mig tom och vaknar ännu mer tom. Och att ens kunna starta kräver en hel instrumentpanel fylld av spakar och knappar, som jag måste dra i, trycka på och ratta in exakt för att få lov att fungera. Utmattningssyndrom!? Depression?! Antagligen både och! Konstant trötthet i några månader nu..  

Mitt liv har fått ett bakslag! Ännu ett.. Och livet ska bestå av det, det är inget konstigt, motgångar, framgångar, lycka och sorg. Livets balans.. Yin och Yang. Och jag förstår. Jag förstår också varför, men jag har inte förstått hur jag ska hantera det fullt ut. 

För allt har bara byggts på, under alla år som gått sedan det som hände oss, så har alla motgångar lagts på hög. För vi fick ingen krishantering, vi fick ingen hjälp mer än den akuta, inte direkt förebyggande. Min äldsta fick dock gå i maskrosgrupp två gånger långt senare, vilket är väldigt tacksamt och det hjälpte honom bra! 

Jag försökte få hjälp ett flertal gånger att hantera allt men blev "utkastad", bortknuffad. För jag var så väl medveten om alla brister och alla fel. Varför förstod de jag pratade med inte att det var just det som var ett problem? Att jag var så pass medveten och att det var det som fick mig att gå under, gång på gång! 

Jag skulle bli så fokuserad på att mina barn skulle må bra, att alla andra skulle må bra, att tillgodose andras behov framför mina och min egen lilla familjs behov att jag skulle gå under igen på så många sätt. Men mina barn har mått bra, de mår bra än. Men inte tillräckligt... för att jag kämpar med allt jag har och är för att vi ska överleva. Från dag till dag, timme för timme, minut för minut. Hjärnan går på högvarv. Och jag är trött. Jag kan inte hantera detta ensam, jag är inte så stark längre att jag klarar det själv mer. Och det är en insikt jag kommit till den senaste tiden. En insikt som jag inte kom på själv... 

Jag har bett om hjälp, jag har vänt ut och in på mig själv så många gånger de senaste månaderna att jag knappt kan hålla räkningen. Jag har fått motstånd, jag har fått ilska, jag har fått motvilja och människor som absolut inte kan känna förståelse. Men det är ok! Jag kan inte styra över andra människors känslor. 

Det jag däremot har försökt att ta till mig är just förståelsen, kärleken och viljan att hjälpa till, stötta och lyssna. Och det är det som håller mig flytande. Jag har även fått hjälp, professionellt och från de som står mig nära men också från oväntat håll ett flertal gånger. Och tillåtit mig att ta hjälpen. Vissa dagar orkar jag dock inte förklara, svara eller vara. Hoppas på förståelse för det med.. 

Men jag blir påmind dagligen om hur ensam jag faktiskt inte är! Och vetskapen i att känna att man har människor runt en som faktiskt bryr sig och orkar bry sig på riktigt gör mig lite tryggare i tanken om att allt kommer bli bra. 

Idag tex, kom två av mina väninnor och hälsade på snabbt där jag bor för tillfället. Även om det är i en annan stad så tog de sig den tiden. En sådan sak betyder hela världen för mig just nu. 

Och senare på kvällen då jag skulle lämna min minsta son så fick jag en fantastiskt vacker berlock. En maskros.. Till mig, maskrosbarnet. Jag är rörd av tanken, rörd utav gesten och för värmen i känslan av att inte känna mig ensam. 

Så varför jag tar upp denna bloggen igen efter så lång tid är för att jag ännu måste bearbeta det som hände, inte bara det som hände min minsta. För att han har inga bestående men, han är inget offer. Men fortfarande har jag en vilja att hjälpa andra, ofödda barn som kanske kommer att råka illa ut. För det som hände oss händer hela tiden! Och det tar tid att läka. Jag har inte läkt än. Jag har inte hanterat att det var och är mitt sätt att värdera mig själv på som gjorde att vi hamnade i den situationen. Jag är så långt ifrån den kvinnan jag var den gången dock. Jag vet att det inte var mitt fel att han gjorde oss illa, men jag borde varit starkare, för att kunnat lämnat honom tidigare.  Hade jag sett mig själv idag, som den jag var då, så hade jag gått in, bett mig att vakna upp! Skrikit på mig för att jag skulle förstå, inse! Det är ju försent! Men jag kan försöka förändra mitt sätt att se på mig själv så mycket mer. Och jag kan hjälpa andra att förstå att man inte får leva i en sådan relation, varken med sig själv eller med andra. 

Vägen är så lång, kanske det tar en livstid? Men då får det göra det, så länge jag går på rätt håll.

Maskrosberlocken. Tack M!