2007/11/05

Det har nu snart gått 9 år, jag har kommit en bit på många sätt.. Men också tagit många steg tillbaka på andra sätt. Jag kan inte komma ifrån mitt förflutna, kan inte komma ifrån min historia, det som är en del av vårt, mitt liv. Jag tänker för mycket, låter mig påverkas för mycket och vet inte alls om det är bra att gräva i det. Men det kommer tillbaka, hela tiden. För att jag måste förstå varför jag står där jag står nu, varför jag inte kommer framåt med mig själv. Men jag har lagt över det jag har inom mig till andra, låter mig själv ta hjälp. Men det känns mer som ett misslyckande just nu. Förhoppningsvis kommer det kännas bättre om ett tag. Men det gör ont att veta att jag inte är stark nog själv, ensam. För jag är inte det.

För snart 8 år sedan skrev jag detta:


2007/11/05

Det senaste året har jag kämpat för barnens skull, hållit mig levande för deras skull, hade jag inte haft dem hade jag inte orkat. Till en början, direkt efter det tragiska hände, var det nåt som hände inom mig, mina känslor stängdes av, som om nån hade tryckt på en knapp. Mina tårar kom allt mindre, som om de tog slut, all min fokus låg på barnen, jag kanske verkade orkeslös ibland, men i mitt inre kämpade jag. Personer runt om mig sa att jag var i nån slags chocktillstånd, och att det skulle släppa i sinom tid, snart ett år efter kommer det inga tårar i alla fall, ibland, men inte mer än innan, tvärtom! Jag tror att det gör för ont helt enkelt, för ont för att känna för mycket. Tror att jag hade gått sönder om jag hade tillåtit mig att gråta ut... Mer eller mindre har varje dag varit en kamp, då jag helst av allt bara skulle vilja ligga kvar i sängen. Och sova till mina dagar var slut. Vid några tillfällen var jag så nära att ge upp, jag skulle gå från Enebacken, lämna mina barn, för jag tyckte inte att jag var värd mina barn då jag ej hade kunnat skydda dem från allt ont, de skulle ha det mycket bättre utan mig. Som tur var förklarade jag hur jag kände för personalen, och de kunde hjälpa mig. Är mycket tacksam för det!
Min kropp har varit inställd på överlevnad, eller ja.. inställd på att dö känns mer riktigt men jag skulle väl aldrig ge upp mitt ansvar för mina barn, det skulle vara som att ge upp min kärlek för dem. Min kärlek har inte tillåtit mig att drunkna, det är den som hållit mig flytande.

/Melina

Skam och skuld - sista inlägget på ett tag

Svårt att sova.. Och allt som varit kommer ikapp. Allt från det ena till det andra. Saker som jag inte kan skriva om, saker som jag har skrivit om. Som jag kommer skriva om.

Jag vet att det är mycket negativt, och mycket prat om att hålla huvudet högt.. Fortsätta gå osv.. Osv. Men det har varit jobbigt, det har varit tungt. Man kan förlora mycket i livet, man kan vara orsak till att det sker själv. Av olika anledningar. Men vissa saker verkar orsakas av annat, och verkar komma av sig själv också.. Sånt som jag inte riktigt kan styra över..

Jag avvecklade min firma för att jag inte orkade jobba 7 dagar i veckan, oftast från morgon till kväll för väldigt lite pengar (frågan om "varför?" har jag fått ofta.. För att jag varit för snäll (läs dum) tagit helt för lite betalt, låtit andra komma i första hand, istället för min egen och min familjs ekonomi, mitt eget fel såklart!) Som gjorde att det inte gick runt.. Jag orkade inte för att jag var på gränsen till att gå in i väggen eller om jag faktiskt gjorde det. Jag orkade ingenting efter att jag stängde igen. Hade det inte varit för en annan person så hade mina barn inte kommit till skolan, fått mat osv. Sådana saker som inte syntes om man såg mig i affären tex.. Jag som alltid är så glad?!

Så, företaget gick inte runt. Vilket gjorde att jag inte fick in tillräckligt mycket inkomst. Vilket i sin tur gjorde att jag var tvungen att säga upp lägenheten vi bodde i. Detta var i november. Sedan dess har det varit tillfälliga boenden.. Flera stycken. Blandannat på hotell genom socialen. Men också hos andra som vill hjälpa till när myndigheter inte gör det. Svårt att få bostad med skulder och betalningsanmärkningar.. Svårt att få hjälp mer än vandrarhem och hotell. Även om man har barn, även om båda barnens skolor gjort anmälan till socialen efter att jag vädjat om det.

Jag förlorade annat också.. Men jag hittade mer. Jag har fått känna på riktig medmänsklighet och kärlek från olika håll.

Jag har fått uppleva hat, ilska.. Illvilja.. Det vill jag knappast ens gå in på. Men kommer tillbaka lite till det sen.

Jag har fått låta mina barn bo hos andra.. För att jag inte haft råd att ta mig fram och tillbaka mellan olika städer för att ta dem till skolan.. Och för att min äldsta inte ville bo på hotellet socialen ordnat.. Och för att jag inte tycker det är en sådär jättebra plats för ett barn att bo på..

Det har varit otaliga möten.. Både här och där.. Framförallt om barnen.

Jag försöker verkligen se det positiva.. Jag skriver om att allt kommer att bli bra. Att inget kan ta sönder mig.. Samma kväll jag skriver det.. går jag sönder. På ett sätt som jag aldrig trodde ens skulle hända.. Men livet händer, och det händer hela jävla tiden! Och det slutar inte! Jag har lärt mig att inte säga, att nu kan det iaf inte bli värre, för då blir det värre.

Jag förstår att många i min närhet har svårt att se, ta till sig och orka med svängarna i mitt liv. Tro mig! Jag har också det! Men jag är den som måste hantera det! Det är bara ganska skönt att ha stöd dock. Att känna att man kan luta sig tillbaka ibland när hjärnan går på högvarv... det gör den varje vaken minut.

Jag vill att allt ska vara lite bättre än vad det är. Men jag är ledsen att säga det, det är inte så bra just nu. Eller för de som mår bra när jag mår dåligt eller när jag har det dåligt så är jag väl glad för er skull åtminstone! Vet att det är himla tråkigt att läsa om elände hela tiden, men detta är verkligheten, detta är på riktigt! Riktigt svårt att skriva öppet om för det ligger en sådan fruktansvärd skam i att ha det såhär.

Men iaf..

Pågrund av  detta.. Så kommer jag inte skriva på ett tag. Behöver alltid skriva av mig men jag återkommer när det är lite bättre. När det finns mer glädje i mina inlägg. När jag kan fokusera på det som jag borde med denna bloggen. Undertiden går jag och fortsätter fylla mitt inre med de dära blommorna som jag skrev om i föregående inlägg.

På återseende!

Kärlek

Fyller mitt inre med vackra blommor

Den där sidan som man inte vill visa, den sidan som tar dig minst en timme att resa dig vissa morgnar, varje sena.. Varje led är så stel och allt bara knakar. Och det gör ont att ens andas.. Så tungt.

Du försöker fylla ditt inre med blommor så vackra att inte ens den där gamle stofilen Linné hade hört talas om dem.. Du fyller ditt inre med färger inte ens Picasso sett..

Men så fort du tar in blommorna, vissnar de.. Färgerna blandas och blir till en brungrå smet..

Men jag kan inte säga att det är hela världen! För det är det inte! Jag andas, och jag lever. Mina dagar kommer bli bättre, jag har så mycket som väger upp det som händer och ska hända nu. Jag handskas med problem som inte är mina, och som betyder väldigt mycket mer än vad mitt ego är!

Jag kommer fortsätta fylla mitt inre med de där blommorna och de färgerna oavsett om de fortsätter vissna eller blekna.. För en dag så kommer den vackraste blomman att stå kvar.. Den kommer blandas med färgerna.. Den kommer föröka sig. Sprida sig själv.. Plantera små rosa frön, och jag behöver bara finnas..

Kärlek

Allt blir bra

Det där med att finna svaren i sig själv..

Jag ställer frågor dagligen. Jag faller, jag reser mig, jag faller igen.. Reser mig igen.. Och så håller det på, ibland flera gånger om dagen. Och nej inte för minsta lilla, men vissa dagar är jag så mentalt trött att minsta lilla också kan fälla mig en liten stund. Men det går över snabbt.

Jag vet i mitt inre att allt kommer bli bra, och jag vet att jag kommer behöva resa mig för att jag fallit säkert 1000 gånger till. Men det är faktiskt okej! För jag går inte sönder av det, det är inte farligt. Det gör inget om jag gråter en hel dag om jag ändå ska skratta i en vecka därpå.. Eller bara i några minuter. Det överväger allt! Den där inre lyckan som kommer fram när man faktiskt bara är glad att man finns till. När man vet att man är en glädje för andra. När man vet att man är en person som har förmågan att vara glad trots allt..

Jag tar lärdom. Jag ser, jag tänker och jag finns. Och jag vet att jag är bra på så många sätt.

Allt blir bra

Att förlåta någon som vill en illa

Öppenheten gör oss till svaga individer? Eller? Nej, men människor som vill oss illa av olika anledningar använder sig utav och utnyttjar (i deras ögon) våra svaga sidor för sin skull.. För att trycka ner oss lite till, för att de själva ska kunna känna sig en aning starkare och bättre än oss..

Tror de! I slutändan och från början är det den individen som mår allra sämst egentligen.. Och det blir aldrig bättre att försöka förminska en annan människa för sin egen fördel.

Jag har haft lätt att förlåta, för lätt ibland. Speciellt när det kommit till mig själv. Men jag är (tyvärr?) en människa som aldrig någonsin kan förlåta när en annan vill skada de som står mig närmst! Och idag, även aldrig förlåta de som gör och försöker göra MIG illa! Jag kommer bära det med mig resten av mitt liv. Det behöver inte ens vara att de lyckas, men bara vetskapen i att en annan människa verkligen vill göra allt den kan för att förstöra, t.om krossa mig mentalt.. Är för mig helt oförlåtligt!

Jag skulle kunna ge tillbaka på precis samma elaka sätt, men gör det inte! Varför?! För att jag ställer mig över ett sånt beteende! Fokuserar hellre på människor som påverkar mig positivt istället!

"En känsla av utsatthet" -en utställning på Mitt Möllan

En känsla av utsatthet - Mitt Möllan

En utställning som jag tycker att alla borde besöka! "En känsla av utsatthet" På Mitt Möllan, Claesgatan 8 i Malmö. Fairgiveness och Soppkök Malmö som står bakom detta med massor av fantastiska människor som gjort detta möjligt!

Läs mer här:
https://m.facebook.com/events/1383934295264126/

Jag var där igår med min yngsta, vi skulle gå dit för att kolla läget, en liten stund sådär. Men stannade i fyra timmar tills det stängde. Vi skulle besöka utställningen för att min bästa vän och världens mest betydelsefulla människa som hjälpt mig den senaste tiden i vått och torrt skulle vara där som volontär.. (Han är dock ett kapitel.. Eller en hel bok för sig, som jag en dag kommer berätta mer om) men utöver honom så fick vi chans att träffa en bunt med fantastiska människor.. Medmänniskor!

Utställningen rekommenderar jag väldigt starkt, jag hade bara ett hum om vad den handlade om när jag kom dit. Jag fick känna, tänka.. Bli berörd.. På mycket kort tid.

Den fick mig att känna mer samhörighet.. Att förstå att jag inte är ensam. Att vara utsatt. Bostadslös.. Missförstådd.. Inte förstådd alls, känna sig osynlig, smutsig, bortkastad är något som känns ganska hemskt.. Ord kan inte ens förklara känslan bra för att andra ska förstå.. Utställningen är dock alldeles utmärkt där för de som vill ta till sig den!

Jag önskar och hoppas att iaf några av er som läser min blogg tar sig tid och går dit imorgon lördag! Sista dagen! Antingen mellan 10-14 eller 16-20.

Tack till alla er som vi fick träffa igår! Ni är viktiga, betydelsefulla och så otroligt värdefulla!

Kärlek

Följer min inre röst - magkänslan

Jag litar till min egen röst.. Den där inre rösten som många kallar för magkänsla.. Intuition.. Vissa väljer att kalla den Gud.. Änglar.. Demoner.. ("Kärt barn har många namn") jag kallar min inre röst för magkänsla!

Jag ställer en fråga tyst, med eftertanke och får mitt svar. Jag kan söka bekräftelse på mitt svar genom bekräftelse utav andra, jag kan söka den genom att läsa, lyssna.. Känna. Men svaret hade jag redan från början. Och så har det alltid varit. Jag har kunnat välja att bortse från min känsla, jag har kunnat välja att blunda helt inför den.. Men den har ändå alltid funnits där! Känslan.. Svaret! Jag har gått emot den väldigt många gånger. Jag har valt att göra det.

Det kanske låter dumt att jag valt att gå vägar som lett mig fel.. Men jag har gjort det av olika anledningar. Jag har ju valt att blunda i många situationer.. För att sedan.. Långt senare fått känna av konsekvenserna. Jag trodde ju aldrig att konsekvenserna skulle te sig så illa. Då hade jag aldrig gjort de valen från början.. Men det har sin mening, och det har sina anledningar. Jag har ofta fått agera pga överlevnad. Att ta en dag i taget har varit ett måste. Att inte kunna ta för sig av vad morgondagen och framtiden hade att erbjuda var inget jag ens kunde förmå mig att göra! Att aldrig kunna förvänta mig något av någon eller utav livet.. För allt slutade ändå i besvikelse! Tragisk!? Ja, på många sätt! Men det var så jag fungerade.. Och fungerar till en stor del. Att ta livet som det kommer.. Att ta saker för vad de är, utan för mycket förhoppningar och förväntningar. Jag kan inte riktigt påstå att det är så negativt!

Jag drömmer, fantiserar.. Hoppas, självklart! Jag har enkelt hamnat i situationer där jag har fått chansen att förverkliga drömmar, men kommit ut på andra sidan ganska söndertrampad och trasig. Lärt mig vad människor verkligen går för, gång på gång. Och verkligen insett PÅ RIKTIGT att pengar går före hälsa! För de flesta faktiskt! Men man måste ju våga för att vinna!? Snälla.. Du kan förlora allt du har också.. Även delar av den känslomässiga biten av dig själv..

Jag valde att bortse från magkänslan.. Svaret som jag fick från mig själv där någonstans i början när jag var osäker.. När jag var rädd att kasta mig ut i okänt vatten.. När jag kände att jag egentligen borde varit mer insatt i så mycket annat runtomkring.. Men jag valde att lyssna på andra. Jag valde att ta min rädsla och osäkerhet för att ta steget till något nytt, just för det! För att det var något nytt och skitläskigt! Men jag valde fel.. Inget jag kan göra om, men jag försöker ställa allt tillrätta.. Och det kommer ta lång tid! Men jag gör det!

Sen finns det andra bitar i livet.. Att välja fel yrke är sin sak.. Men allt handlar om så många val som leder en rätt, eller fel. Ibland är det tillochmed felet som blir det rätta! Och någonstans måste man bara köra på, utan att försöka skapa kontroll över varenda en situation, för det går inte! Vi måste släppa taget och lita på att det blir bra tillslut oavsett våra val.. Och framförallt, att det blir bra ändå oavsett om det var så vi ville att det skulle bli eller inte! Det vi innerst inne vill är kanske inte alltid det bästa!

Och, svaren kommer oftast inte ur en evighet utav grubblerier, utan ganska direkt! Intuitivt.. Undermedvetet.. "Magkänslan"

Vi är de personer som känner oss bäst själva, eller hur? Varför ska vi då fördumma oss genom att finna våra svar hos andra? Varför litar vi inte på oss själva?! Trauman.. Miljö.. Umgängen.. Listan på anledningar varför vi inte gör det är oändlig.  Och vi väljer hellre att ta bort ansvaret från oss själva när vi gjort felaktiga val genom att skylla det på andra människor, osv. Osv..  Jag menar inte att vi inte blivit påverkade av vår barndom.. Eller trauman osv, tvärtom! Men det är upp till var och en av oss att göra det bästa av det vi har med oss! Det är mitt ansvar att göra det bästa av mitt liv, det är ditt ansvar att göra det bästa utav ditt! För jag antar att det är det vi alla egentligen vill ha? Ett bra liv.. Vi har ju bara ett!

Jag litar på mig själv, och försöker följa min tillit till mig själv och vad jag faktiskt kan erbjuda mig själv.. Skulle inte du också kunna försöka göra det...?

Vem har sagt att det är synd om mig?

Vem har sagt att det är synd om mig? Inte jag i alla fall!

Det är svårt att förklara hur allt ligger till utan att använda mig av fakta. Den känslomässiga biten brukar jag dock spara för de som verkligen känner mig, för de som stöttar och finns. Men medlidande är inget jag söker, för varför ska "du" tycka synd om mig? Jag tycker ju inte synd om mig! Jag lever mitt liv på helt andra premisser!

Att jag fallit mellan stolarna och råkat ut för saker som absolut inte får hända i dagens svenska samhälle, är något annat. Det kan jag bara försöka göra det bästa utav! Och det gör jag! Men det innebär inte att jag kan göra alla andra glada. Fokus ligger helt på mina barn och mig!

Vissa dagar är jag trött, andra dagar inte. Precis som för varenda en liten kotte som bor på denna jord. Men vi kan vidareutveckla ordet trött... vi kan bli utmattande, vi kan hamna i depression. Och där har jag också varit.. Och är! Det är inget ovanligt det heller.. Det är en folksjukdom! Jag tycker inte att det är synd om mig pga av det heller! Varför skulle jag? Jag hanterar det, får hjälp! För att jag vill ha den och för att jag vägrar att må dåligt!

Förståelse är något som jag märker är svårt att få dock, iaf inte utan att få höra att det är fel på mig på många sätt.. Och ja, jag har många fel!

Men jag har fler rätt!

Jag kommer tröttna!

Försöker ta en dag i taget, försöker tänka framåt, försöker finna glädje i allt det lilla.. Och jag känner att jag inte behöver anstränga mig i sådana stunder för att känna verklig lycka.. För grundlyckan har jag inom mig.

Men motstånd måste alltid komma och det är så förbannat tröttsamt! Jag skapar min trygghet, rutiner, struktur. Men den rasar, om inte dagligen så veckovis.. Men jag börjar om, jag börjar om från grunden gång på gång. Jag tar sten för sten hur tung den än är! Men hur länge ska jag orka?

Människor påverkar mig! Godhet visar mig vägen, men konstigheter, negativitet och illvilja försöker stoppa mig, vill få mig att vända om eller ta en annan väg. Allt försvåras.

Hur står människor ens ut med sig själva undrar jag då? Känner att jag ställer mig över såna konstigheter helt, men jag blir påverkad! Jag har inte tid för sånt! Jag har annat att tänka på, jag har andra att tänka på och bry mig om! Jag har mig själv och mina barn att bry mig om. Vart vi ska bo.. Vart vi ska ta vägen sen.. Vem vi har att förlita oss till när allt rasar.

För jag tycker att så mycket kan förstöras och rasera pga av andra människors negativitet, beslut och känslor. Det kanske låter konstigt att jag låter mig påverkas.. Men när det tar sig in på den grund jag försöker bygga, den trygghet jag söker mig till och faktiskt det enda stabila jag har just nu, då blir jag påverkad. Ledsen, arg och väldigt trött!

Minns när jag var liten, jag satt i Pula i Kroatien hemma hos mina släktingar, jag kan inte varit gammal, kanske 3-4 år. Jag byggde med klossar. Jag byggde ett torn och det skulle bli det högsta jag någonsin byggt! Jag minns hur jag balanserade klossarna, och ju högre det blev desto svårare blev det och jag var så fokuserad och koncentrerad på att göra det så stabilt som möjligt för att det inte skulle tippa. Jag ville se hur högt jag skulle klara innan det rasade. Jag skulle ta och sätta klossen som skulle få allt att rasa ihop och låta det hända. Men jag skulle lära mig av det och bygga lite annorlunda nästa gång, tills jag hade byggt det största och högsta torn nånsin.. Jag skulle lära mig av mina egna misstag. För det är så barn gör.. Så vi människor gör.. Men min nästkusin Daniell sparkade till mitt torn så det rasade så fort det blev någorlunda högt.. Gång på gång..! Men jag fortsatte bygga.. Iaf ett litet tag.. Tills jag tröttnade!

Och jag känner likadant nu! Jag kommer tröttna! Vad ska jag behöva göra? Börja bygga någonannanstans?

Saknad

Tomhet.. Längtan.. Saknad. Känslor som oftast går hand i hand. Och idag är känslan lite tyngre än igår. Svårt att förklara när man inte kan skriva rakt ut om exakt hur ens situation är och hur allt ligger till.. De som vet, vet det mesta och allt. Andra har ingen aning.

Jag vet att jag kanske ser pigg och glad ut.. Sminkad, "fixad".. Hel och ren! Och jag är glad! Och jag är ganska pigg emellanåt. När jag får vara bland människor jag tycker om, när jag får göra saker jag tycker om så är det precis så!

Men jag kan inte vara bland och med de som jag verkligen vill vara med så som jag borde.. Och det skapar tunga känslor i mig. De två som behöver mig mest och som jag behöver är inte där jag är! Jag är trygg i känslan av att de har det hur bra som helst dock och det gör mig varm.

Just idag saknar jag mitt gamla hem i Malmö.. Mitt egna hem.. Fast det inte var det egentligen.. Men det var ändå mitt på nåt sätt.. Sedan jag flyttade därifrån så blev många saker väldigt bra, men andra inte alls..

Idag ältar jag, så som jag inte borde..  Men behöver skriva.

Jag ser att jag behöver krascha för att kunna ställa allt tillrätta. För att allt ska bli bra. Men det är jobbigt. Och det är tungt! Har långt kvar... Men som sagt. Ska det behöva ta lång tid så får det göra det.

Tro och hopp om en ljusare framtid

Nu ligger den där sålänge tills jag hittar kedjan.. Eller en ny kedja. Den vackra maskrosberlocken som betyder så mycket på så många sätt. Det är aldrig sakerna i sig som jag värdesätter, utan allt som ligger bakom och i tanken, i orden, i kärleken. I andetagen.. I stunden.. Personen eller personerna bakom tanken och kärleken.

Nu får den ligga där bland det andra.. I tron och i hoppet om att allt ska bli bra.. Att framtiden är ljus!

Jag har träffat så många fantastiska människor den senaste tiden, som vill finnas och som finns! Och jag finns tillbaka, men på mitt sätt, på det sätt jag kan just nu. Det är inte mycket men jag hoppas att det betyder en del i alla fall!

Jag ser de olika nyanserna i min värld, jag tar lärdom och jag uppskattar det. Jag ser vad jag ska lära mig av detta och är i full gång med att göra något av det. Vissa dagar är det svårt att sortera tankarna, men det går bra ändå. Jag väljer också att se kärleken.. Inte illviljan. Jag väljer att sortera bort negativitet, och det går också alldeles utmärkt! För vem mår bra av det? Jag måste ju kunna se mina möjligheter även i svårigheterna?! Jag kan inte älta det som var igår om det ska bli bra idag! Men jag måste få lov att ta hand om det som är dåligt, lyfta det som är bra för att forma min morgondag.. Skillnaden är nog ganska hårfin. Men jag har börjat lära mig att se skillnaden.

Naken och avskalad

Jag föddes till den person jag kommit att bli. Jag är och har alltid varit den jag är, oavsett vad jag gör... hur mycket eller lite pengar jag än har... hur jag än ser ut, klär mig eller ter mig. Så är just jag, jag!

Livet har format mig men inte skapat mig. Jag kan utbilda mig, få de bästa jobben, eller de sämsta jobben. Allt är dock relativt.. Det som är bra för en, kan vara sämst för en annan..

Jag kan uträtta stordåd! Bli beundrad! Folk kan bli imponerade och hänförda av allt jag tar mig för.. Jag kan vara så bra på så mycket. Men när allt kommer till kritan så är det människan bakom allt det som jag egentligen vill att du ska se.

Jag gör ibland saker för min skull, för mitt välmående. Och självklart vill jag, precis som alla andra ha bekräftelse på det som jag gör bra på mitt sätt. Men jag vill också bara vara älskad för den jag är bakom allt det där.. När jag är avskalad och helt utlämnad.. "naken"! Vem älskar mig då? Vem står där, när jag inte längre "är något", inte har en titel eller har nåt att erbjuda längre...? Vem älskar en människa som inte är eller har något? Inte något mer än sig själv...

Jag vet exakt vem som står där, vem som älskar mig trots det! Jag vet också att det finns människor som inte ens känner mig personligen men som känner till mig på grund av min "nakenhet", och t.om de har stått där och inte tillåtit mig att falla..

Människor med förståelse, med insikt.. Och framförallt självinsikt! Människor med värme och godhet. Kärlek!

Kärlek för den enkla och nakna ensamma människan.

Jag är ett maskrosbarn!

Som att hela ens liv står på "hold" men resten av världen går på "fast forward".. Att försöka ta en dag i taget, men lägger mig tom och vaknar ännu mer tom. Och att ens kunna starta kräver en hel instrumentpanel fylld av spakar och knappar, som jag måste dra i, trycka på och ratta in exakt för att få lov att fungera. Utmattningssyndrom!? Depression?! Antagligen både och! Konstant trötthet i några månader nu..  

Mitt liv har fått ett bakslag! Ännu ett.. Och livet ska bestå av det, det är inget konstigt, motgångar, framgångar, lycka och sorg. Livets balans.. Yin och Yang. Och jag förstår. Jag förstår också varför, men jag har inte förstått hur jag ska hantera det fullt ut. 

För allt har bara byggts på, under alla år som gått sedan det som hände oss, så har alla motgångar lagts på hög. För vi fick ingen krishantering, vi fick ingen hjälp mer än den akuta, inte direkt förebyggande. Min äldsta fick dock gå i maskrosgrupp två gånger långt senare, vilket är väldigt tacksamt och det hjälpte honom bra! 

Jag försökte få hjälp ett flertal gånger att hantera allt men blev "utkastad", bortknuffad. För jag var så väl medveten om alla brister och alla fel. Varför förstod de jag pratade med inte att det var just det som var ett problem? Att jag var så pass medveten och att det var det som fick mig att gå under, gång på gång! 

Jag skulle bli så fokuserad på att mina barn skulle må bra, att alla andra skulle må bra, att tillgodose andras behov framför mina och min egen lilla familjs behov att jag skulle gå under igen på så många sätt. Men mina barn har mått bra, de mår bra än. Men inte tillräckligt... för att jag kämpar med allt jag har och är för att vi ska överleva. Från dag till dag, timme för timme, minut för minut. Hjärnan går på högvarv. Och jag är trött. Jag kan inte hantera detta ensam, jag är inte så stark längre att jag klarar det själv mer. Och det är en insikt jag kommit till den senaste tiden. En insikt som jag inte kom på själv... 

Jag har bett om hjälp, jag har vänt ut och in på mig själv så många gånger de senaste månaderna att jag knappt kan hålla räkningen. Jag har fått motstånd, jag har fått ilska, jag har fått motvilja och människor som absolut inte kan känna förståelse. Men det är ok! Jag kan inte styra över andra människors känslor. 

Det jag däremot har försökt att ta till mig är just förståelsen, kärleken och viljan att hjälpa till, stötta och lyssna. Och det är det som håller mig flytande. Jag har även fått hjälp, professionellt och från de som står mig nära men också från oväntat håll ett flertal gånger. Och tillåtit mig att ta hjälpen. Vissa dagar orkar jag dock inte förklara, svara eller vara. Hoppas på förståelse för det med.. 

Men jag blir påmind dagligen om hur ensam jag faktiskt inte är! Och vetskapen i att känna att man har människor runt en som faktiskt bryr sig och orkar bry sig på riktigt gör mig lite tryggare i tanken om att allt kommer bli bra. 

Idag tex, kom två av mina väninnor och hälsade på snabbt där jag bor för tillfället. Även om det är i en annan stad så tog de sig den tiden. En sådan sak betyder hela världen för mig just nu. 

Och senare på kvällen då jag skulle lämna min minsta son så fick jag en fantastiskt vacker berlock. En maskros.. Till mig, maskrosbarnet. Jag är rörd av tanken, rörd utav gesten och för värmen i känslan av att inte känna mig ensam. 

Så varför jag tar upp denna bloggen igen efter så lång tid är för att jag ännu måste bearbeta det som hände, inte bara det som hände min minsta. För att han har inga bestående men, han är inget offer. Men fortfarande har jag en vilja att hjälpa andra, ofödda barn som kanske kommer att råka illa ut. För det som hände oss händer hela tiden! Och det tar tid att läka. Jag har inte läkt än. Jag har inte hanterat att det var och är mitt sätt att värdera mig själv på som gjorde att vi hamnade i den situationen. Jag är så långt ifrån den kvinnan jag var den gången dock. Jag vet att det inte var mitt fel att han gjorde oss illa, men jag borde varit starkare, för att kunnat lämnat honom tidigare.  Hade jag sett mig själv idag, som den jag var då, så hade jag gått in, bett mig att vakna upp! Skrikit på mig för att jag skulle förstå, inse! Det är ju försent! Men jag kan försöka förändra mitt sätt att se på mig själv så mycket mer. Och jag kan hjälpa andra att förstå att man inte får leva i en sådan relation, varken med sig själv eller med andra. 

Vägen är så lång, kanske det tar en livstid? Men då får det göra det, så länge jag går på rätt håll.

Maskrosberlocken. Tack M!