Denna tiden på året

Det har hänt massor med bra sista tiden, ett stort steg mot bättre tider. Och jag ska skriva igen, just nu är det bara för mycket. Mycket bra men även något just denna tid på året som får min hjärna att registrera och min kropp vill påverkas av minnena om vad som hände för 5 år sedan. Luften jag andas luktar precis likadant, ljuset som faller över träden, faller likadant. Och även om jag hela tiden skapar mig nya minnen, så ligger de där mörka i mig och lurar.. Bara väntar på rätt tillfälle att komma fram och försöka bryta ner mig igen. Det går såklart inte. Tvärtom. Men jag måste kämpa varje gång. Och panikångesten är en av "biverkningarna". Däremot är allt för bra nuförtiden att jag hela tiden har godhet och kärlek att hålla tag i. Sorgen, sveket och hatet bleknar mer även om det alltid kommer finnas där mer eller mindre. Jag tycker om livet så mycket, jag ler inuti och skrattar bara mer och mer. Gråter jag, så är det för det mesta av tacksamhet och glädje. Jag kan balansen i livet nu. Jag fattar grejen och blir inte alltför överraskad. Eller jo, men tar Inte dem med för stort allvar.

Ta hand om varandra

Sänder en tanke till alla de som faller offer för ondska idag

mänskligheten gräver sin egen grav.. våld föder våld.. osv osv.. galenskap och sinnessjukdom finns världen över.. Tänker på alla som faller offer för ondska dagligen.. och ondska kan komma i vilken skepnad som helst..

Jag vet att jag inte är rätt person att säga att man inte ska hata.. men jag jobbar med att släppa mitt hat för R's pappa.. för jag vet att det inte för något gott med sig.. för jag vet att hat inte löser något.. jag ska citera en man, vars ord gav mig en tankeställare för ett litet tag sedan..

"När du bekämpar ondska med hjälp av hat och våld blir du en del av detta hat och våld, även om du anser ditt ställningstagande vara det enda rätta. Om alla människor som är emot terrorism och krig skulle förändra sitt perspektiv och övergå till att stödja freden och arbeta för den, skulle det betyda slutet på både terrorism och krig"(WAYNE W. DYER)

Återkommer inom kort

Skriver inte så ofta, och lite då och då.. men jag har börjat jobba, och har massor med annat kul för mig, så bloggen har hamnat lite på efterkälken kan man väl säga.. men det kommer mer snart, om det är någon som undrar.. 

Under tiden passar jag på att önska er alla en underbar sommar!!! 

In på förhör

Fredagen den 24 november 2006

Kuratorn sa att hon hade "lurat" A till sjukhuset.. för att få dit honom att prata? Eller jag minns knappt varför.. Varför vet jag nu efter..

Men jag minns att jag tänkte på hur jag skulle förhålla mig till honom.. då jag stod utanför och rökte och väntade på att han skulle dyka upp.. Han hade skadat mitt barn! Ja.. mitt barn! Inte hans.. för dagen han skadade R, var också den dagen han sa upp sitt faderskap..

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var innan han kom.. men att det satt en man utanför vårt rum.. Kuratorn var där.. socialen skulle komma, eller var där redan? Men det var bara jag, han och R inne i vårt rum. han tog upp R ur den dära järnspjälsängen.. Det kändes inte bra, och han bar på R medan han gick fram och tillbaka lite smått. Han verkade orolig.. Och R började gråta. Med tårar, Oftast när så små barn skriker, så är det utan tårar. Men R var riktigt ledsen. Jag ville bara ta R ifrån honom.

Jag försökte förklara för A vad läkarna hade sagt och ritat upp. han ville inte höra på det. Han började leta andra anledningar. Som att vagnen skulle ha skumpat för mycket då R hade legat i den. Eller hade jag verkligen hållit koll på min väninnas barn då vi hade varit där.. Hade inte de kunnat ha tagit upp R och tappat honom.? Så lät det från A.. Jag sa nej.

Jag minns också hur han satt framför mig och frågade om jag misstänkte honom. Nej sa jag. Jag ljög! Men han sa att han såg att jag misstänkte honom. Och skulle jag inte sluta med det, så skulle han se till att jag aldrig mer skulle få se Raphael igen...

Mannen som satt utanför, var polis. Och jag kan inte riktigt förstå hur de lät A gå in i rummet med oss så, utan att hålla bättre koll.. både på vad han sa och hur han var.

Men iaf, så minns jag hur rummet vi hade efter en stund var fullt av människor.. Kuratorn, de två kvinnorna från socialen.. och 4 eller 5 civila poliser, barnen, jag och A. Socialtanterna förklarade att vi skulle in på förhör, både jag och A. Och att barnen undertiden skulle följa med dem till Enebackens barnhem(Duvan). Men de förklarade noga för barnen(Gabriel) att deras mamma skulle ansluta eller återansluta(typ de orden) med dem lite senare samma dag. G var orolig, men vi skulle ju ses sen. Jag skrev under några papper som tanterna hade med sig.. Jag hjälpte dem att samla ihop sakerna till barnen. Jag pussade och kramade Raphael och Gabriel.. sedan gick jag med 2 av poliserna, A med de andra.. Satte oss i varsin bil.. Och åkte iväg..

Jag skulle inte få träffa mina barn igen den dagen..

Då kärlek blev till hat

Jag hade nyss fått reda på att min minsta son hade blivit hjärnskadad. Hur stora skadorna var och vilka konsekvenser det skulle få det visste man väl egentligen inte. Det skulle tiden utvisa.. Det var den "medicinska" delen.. eller vad man ska kalla det.

R mådde för tillfället bra iaf! Jag är inte religiös, tvärtom. Men någon eller något vakade över R, inte bara en gång. Utan flera! Änglavakt kan man väl kalla det..

Det som hände med mig, var att all den kärlek jag någonsin hade känt för R's pappa dog! Kärleken började där i den stunden omvandlas till rent hat. Hat som jag känner ännu, hat som vissa stunder ätit upp mig. Idag kan jag verkligen förstå varför människor hämnas, jag kan förstå varför folk blir mördade. Jag förstår.. för hade jag sett A skada R.. så hade han inte levt idag! Jag kan fortfarade få de känslorna då jag ser A på stan. Om han kommer för nära.. Öga för öga, tand för tand...

Men jag vet att mina barn behöver mig hos sig.

Och jag vet att vissa tycker att jag borde släppa hatet. Men det är ur kärleken till mina barn som hatet fötts. Det är mitt hat och min kärlek som har tagit oss ur skiten!

Jag har tom hatat mig själv för att det skulle behöva gå så långt, för att jag skulle inse, för att jag skulle vakna upp! Jag har slutat hata mig själv. För jag vet att jag är den bästa för mina barn idag. Jag vet, trots att jag varit en urdålig mamma, att jag är en grym mamma idag! Jag förändrades och blev starkare.

Hat är ett starkt ord, och en fruktansvärt stark känsla.. Men jag har rätt att hata.. Och jag kommer göra det tills tiden är inne att börja släppa det.. Men det får ta den tid det tar.

Och jag tror inte de som känner mig kan kalla mig för en hatisk person.. haha.. Nej! Mitt hat är riktat mot de som förtjänar det. Gör mina barn, familj, eller vänner illa, och du har inget i mitt liv att göra mer!

Sjukhusveckan

Sjukhusveckan.. 20-24 november 2006

Om ni inte hänger med i mina svängar från dåtid till nutid.. så kan ni gå tillbaka för att läsa.. 

Jag hade iallafall tagit mig till barnakuten med båda barnen. och de ville ha oss kvar, eftersom de misstänkte att R hade blivit skadad.

Vi fick ett rum på sjukhuset, som skulle bli vårt resten av veckan. Läkarna, och sköterskorna tog väl hand om oss.. jag är väldigt tacksam för hur de var mot mig och barnen, kuratorn var väl den som hade mest åsikter om det hela.. Och den som kanske hjälpte mig att öppna upp ögonen lite.

Men den jag ringde allra först, det var A's mamma.. På tisdagen, dagen efter vi hade kommit in.. Hon kom till sjukhuset.. Jag minns hur vi satt i ett trapphus för att prata.. Och jag berättade, jag sa hur allt låg till hemma.. om hans missbruk, hur han försökte och sagt att han skulle ta livet av sig.. att han inte mådde bra.. Men det var som att hon vägrade förstå.. låtsades som inget och började prata om mina problem ist.. och hur hon från början faktiskt inte alls varit road av att vi skulle ha barn.. Jag blev ganska förvånad hur hon inte ens kunde ta till sig det jag sa.. 

Minns hur hon kom, då och då.. A var hos mig, i min lägenhet. Han och jag hade smått med smskontakt..

Och jag minns hur hon, hans mamma tog med mig utanför vårt rum vid ett tillfälle. Och började prata om G.. Jag fattade först inte riktigt vart hon ville komma.. Men hur hon menade på att han verkade konstig, skyldig på något sätt.. Hon stod och planterade en tanke hos mig, att det skulle vara G som hade gjort sin egen lillebror illa.. Men han hade ju varit med mig hela tiden.. Han kunde gjort honom illa innan vi hade gått iväg menade hon.. hade jag haft koll på vad han gjorde och vad han var innan vi hade gått iväg..? jag mindes inte.. jag var väl på toaletten och sminkade mig, med öppen dörr..och kollade ut på R under tiden.. det kändes konstigt.. Och blåmärket han hade på kinden då.. Ett blåmärke kan inte uppkomma på 40 minuter.. det visste hon för hon var sjuksköterska, sa hon.. Hon tyckte det var väldigt konstigt att det alltid var pappan och inte mammam som blev den som alltid var misstänkt.. 

Minns hur hon gick och pratade med sköterskorna.. och man kan ju ana vad hon pratade med dem nu såhär i efterhand.

Vafan skulle man tro.. Hur skulle han kunna ha gjort sin lillebror illa, hur skulle en far kunna göra sin egen son illa.. det måste ju ha varit en olyckshändelse?

Hon och A's syster kom att dra det där längre senare, både i rätten och på nätet.. men det återkommer jag till senare.. Men det var nog ett hemskt desperat försök för att få sin son och bror rentvådd.. genom att anklaga och smutskasta ett annat litet barn.. Idag hatar jag dem för det!

Men iaf, på tisdagen kom en läkare, rättsläkare tror jag det heter för att titta på R, fotografera hans prickar, blåmärke osv. Det var otaliga undersökningar som gjordes, ögonbottenundersöknng, MR och vanlig röntgen för att kolla om där var några skador på hjärnan/skelettet.. Min lilla bebis.. Jag minns hur vi for fram och tillbaka mellan dessa olika platserna på sjukhusområdet. Och jag hade en sköterska med mig som stöd under hela tiden.. En helt underbar människa var hon. 

Två kvinnor från socialen kom för att prata med mig. Polisen kom..Kuratorn.. 

A kom förbi en gång.. men han gick inte ens in i vårt rum.. han stod bara utanför, kollade in och gav mig fingret och drog igen..

Han hade fått åka in på förhör hos polisen..

Min mamma och styvpappa kom förbi.. ja ett virrvarr var det.. 

Något som var lite konstigt också, var att fastän jag hade blåmärken på hals och lite under, så fotograferade de inte det.. Kommer komma tillbaka till det längre fram.

Det fanns en hemsk oro för vad undersökningarna skulle visa. Jag såg ju på R att allt var bra, han var sig själv.. eller var han inte? Jag kände ju igen honom.. Han kändes precis som vanligt.. 

Men på fredagen, då hade de resultaten klara från MR undersökningen.. Jag minns hur jag satt tillsammans med två läkare i ett rum. Och de berättade om R's skador.. Jag förstod inte.. Jag ville nog inte förstå.. 

Så han ritade upp på ett papper för att förklara.. För att få mig att inse att det var en människa som orsakat de skadorna, ingen olyckshändelse.. 

Min lilla bebis hade alltså blödningar i hjärnan, skador på sin hjärna.. Jag kommer ihåg hur illa jag mådde.. Hur jävla ont måste han inte ha haft!? 

Även om det snart är 5 år sedan.. så gråter jag idag, när jag tänker på det..

Eskilstuna och Ältafestivalen 2011

Inte skrivit på länge.. Vilket beror på att det har hänt alldeles för mycket. Jag och barnen var iväg på den lilla trippen som Johnny och Theo på inblikk ordnade.. Vilken upplevelse, och vilken tacksamhet jag känner inför dem! 

Vi fick vara med på Ältafestivalen, där jag körade till Johnny Puma på några låtar, sjöng en egen sång med min äldsta son "G".. och fick sjunga en låt jag skrivit till min pappa Hey Dad, efter att Patrik Pelosio pratat om spritpartiet..

Vi fick uppleva denna godhet på nära håll. Och jag saknar många av de vi träffade under vår vistelse där. Jag vet inte om det är vanligt, men jag har iaf aldrig träffat någon som Johnny.. Både jag och mina barn älskar honom.. Mannen med guldhjärtat - Johnny Puma Höglin. 

På barnakuten sista gången

Måndagen den 20 november, 2006

Vi satt i väntrummet ganska länge på barnakuten innan vi kom in... G lekte.. jag höll koll på R.. och träffade på en gammal skolkamrat från högstadiet.. vi pratade lite, om varför vi var där osv osv..

Sen fick vi komma in i ett stort rum. Lade R på sjukhussängen.. väntade på doktorn.. Då hon kom och undersökte R, så frågade jag om hans prickar, om det var sådana man fick av att ha hostat eller kräkts? "Ja, svarade hon.. eller blivit skakad"

Då hon sa det, var det som om allt bara snurrade, mina tankar, rummet.. allt kändes.. sjukt konstigt, och overkligt, så kunde det väl inte ha varit? För det var väl allvarligt? Jag visste inte helt säkert.. men hade det någonstans i bakhuvudet om att det var väldigt allvarligt.

Hon frågade om pappan var aggressiv eller liknande.. Jag svarade att han inte var det.. jag kunde ju inte berätta om vad han gjort mot mig.. det var som att svika honom. Eller?

Doktorn gick ut, hon skulle komma tillbaka lite senare..

Rummet vi satt i hade fönster som vätte ut mot Dalaplan, jag kunde alltså se huset vi bodde i från rummet. Jag kunde se huset där han, A befann sig i just nu.. Jag ville inte tillbaka, jag ville aldrig gå tillbaka. Hade han gjort R illa? Han hade ju gjort mig illa.. skulle jag säga till doktorn vad han gjort mot mig, det kunde jag ju inte.. Men om han hade gjort R illa då? Ja.. mina tankar, jag kunde inte riktigt skingra dem..

Men jag  kände att jag var tvungen, och då läkaren kom tillbaka, så bad jag G gå ut ur rummet en liten stund. Och jag berättade för läkaren vad han gjort mot mig..

Hon sa till mig att vi inte fick gå hem, "ni stannar här, sa hon" Vi skulle stanna, och de skulle undersöka R.

Dagen då jag tog barnen och gick

Måndagen den 20 november 2006..

Jag vaknade, skickade G till skolan.. A hade varit uppe hela natten, och R började kräkas igen. Från att ha blivit bättre under helgen till att kräkas massor. 

Jag minns hur jag satt på sängen med honom i mitt knä, klappade honom i pannan, tröstade.. undertiden som han kräktes rakt ut. A bara stod och kollade på och var irriterad, sa till mig att jag skulle lägga av med att trösta honom. Han sa att R va Afrikan.. stark, precis som han, och behövde äta riktig mat istället för den skiten jag gav honom (välling och pureér). Jag blev så trött.. började gråta där jag satt.. Orkeslös för hans ord, för hans klagande.. Dagen innan hade varit så fin, så bra.. 

Jag skulle gått på besök hos BVC den morgonen, jag ringde sköterskan och sa att jag inte kunde komma för R hade blivit sjuk igen, samma som sist. Han(bvc-sköterskan) tyckte det var olyckligt, och var precis så stöttande som vanligt. 

A hade lagt sig på soffan och somnat. 

Jag ville kolla upp R, men med risk för att låta som en hysteriskt orolig mamma i allas ögon som kommer med ett barn som BARA kräkts, eller hostat.. (R hostade en del under hösten) 

Jag skulle vänta tills G kom från skolan, så skulle vi gå till apoteket på bergsgatan och köpa vätskeersättning, och majsvälling på ICA, som jag hade fått rådet av en väninna att göra.

Då G kom hem, så gick vi tillsammans. Jag, han och R. Och jag minns hur jag direkt gick bort till broschyrerna om olika åkommor. Tog de som det stod om kräkningar och hosta. Satte mig på bänken precis utanför apoteket och läste. Minns att det stod att man skulle kontakta vården om barnet var under 6 månader och hostade och/eller kräkte. Tänkte att jag skulle gå in på jourvårdcentralen på Ahlmansgatan som låg i närheten på en gång efter jag handlat majsvällingen.. Men då vi stod utanför på Ahlmansgatan.. såg jag att där var fullt av folk, och jag visste hur lång tid det skulle kunna ta. Så då jag stod utanför så ringde jag sjukvårdsupplysningen. Och kvinnan där, sa till mig att ist ringa till barnakuten. Där hade jag mitt svar. Jag skulle inte ringa dem, jag skulle gå dit istället. Och jag kunde visa A broschyrerna och hänvisa till att kvinnan på sjukvårdsupplysningen hade sagt att jag skulle kontakta barnakut.

Han skulle inte kunna säga nåt om det! 

Vi gick hemåt. 

Och då vi kom hem, sa jag till honom att jag skulle till akuten med R, och förklarade om broschyrerna, och samtalet. Jag tog bara några blöjor med mig. Hans flaskor lät jag vara hemma.. En av dem stod på vardagsrumsbordet. Jag tog få kläder med mig till R, och en pyjamas har jag för mig. Inget till oss, mig och G. Jag lämnade min mobil till A, vi hade G's mobil med oss. Jag gav honom 100 kr, så han kunde köpa lite hasch till sig själv. 

Det var som att jag någonstans inom mig förstod att vi skulle gå för att inte komma tillbaka, men bara tog det mest nödvändiga för att han inte skulle hindra oss.. Jag var rädd, han hade ju skadat mig, försökt döda mig? Och han var så konstig på morgonen, det var inte alls som det skulle.. R var sjuk.. Allt kändes otryggt och dåligt, mörkt. Atmosfären var obehaglig. 

R var i sin vagn. Och jag minns hur A satte sig på huk eller lutade sig ner framför honom, tittade på honom.. klappade på honom lite.

Jag sa att jag skulle ringa honom senare.. och så gick vi.

Dörren stängdes bakom oss...

Vi gick in i hissen.. stängde hissgallret, tryckte på knappen.. och började åka.. Då hörde vi en kraftig smäll.. i en dörr.

Jag och G tittade på varandra, han var orolig.. jag kände mig orolig.. Jag tror att vi båda visste vart ljudet kom ifrån. Hade han bankat handen i dörren, eller huvudet? Hur arg var han? Hade han försökt ta livet av sig igen..? Massor av tankar.. men vi skulle inte vända om, inte ta reda på vad det var... Vi skulle bara gå! Gå, och gå! Även om barnakuten, (som sagt) nästanlåg på andra sidan gatan, så var det som att komma.. inte hem. Men i hamn.. i trygghet.. avgrunden mellan tryggheten och det där obehagliga var läskig, även om avståndet mellan var litet.

En låt jag skrivit - Sleep Little child

Haft problem med händerna sista tiden, så skonar dem lite och slänger upp en låt jag skrev för snart ett år sedan istället.. Inte jag som spelar dock, den är inspelad på en instrumental.. Jag som gjort "videon".

Se den här:

Eller här:

Sleep little child - Melina

Återkommer inom kort med fortsättningen på bloggen

Stor kram till alla därute i natten.. 

Att våga tro på godhet

Det finns en person i mitt liv, som jag aldrig kommer glömma, ja iaf inte förrän jag blir helt dement.. En person som går och bär på en sådan godhet. Han lever för att djur och barn ska ha det bra! Han heter Johnny Puma Höglin.. Jag har aldrig träffat honom, men vi har haft kontakt i.. över ett år tror jag. Det var musik vi skulle börja göra tillsammans, men inte en enda låt har vi gjort än, det kommer!

Men en vänskap har växt fram, och det finns en otrolig värme.. från mig till honom! En slags kärlek.. för att han är som han är! Ja och framförallt nu, efter att han gjort det finaste någon annan kan göra för mig. Att göra mina barn glada!

För ett litet tag sedan kontaktade en man mig från Iogt-Nto i Södertälje, de ville ha upp mig för att ha en liten spelning.. jag skulle få resan betalt, och minst 1000 kr för själva framträdandet.. Det är ändå stort.. Framförallt för att deras och mina värderingar går ihop, och många av låtarna jag har beskriver mig som medberoende, som ett maskrosbarn själv och mina barn. Låtar till min pappa.. osv osv

Jag funderade lite hur jag skulle göra med barnen, vem som skulle passa dem, påsktider och allt.. Han föreslog att jag skulle ta med dem.. Det var ju hur bra som helst. Den äldste har ju aldrig varit i de trakterna förr.. den lille har, han var med mig för ca 2 år sedan då jag gick vidare i det dära musikprogrammet som jag helst vill glömma! Iaf.. Det skulle bli som en minisemester för oss och de såg sjukt mycket fram emot det.. Allt var liksom klart, vi bara väntade på bokningen av tåget, vilket verkade dröja..

Han jag hade kontakt med, bad om ursäkt flera gånger för de andras seghet.. ja, men det var ju en förening.. så.. ja..

Men en dag så undrade jag om det var något problem.. Då frågade mannen om jag inte fått hans sms tidigare under dagen.. Nej, inget sms. Då visade det sig, att Finska AA skulle komma till dem den dagen. Och allt på programmet skulle vara över 19.00 Och det fanns ingen plats för mig i deras planering den dagen. Sa han.. Han bad om ursäkt, visst.. Och skulle säga till den ansvariga på stället att hon skulle maila mig en ursäkt.. men att han inte trodde att hon skulle det dock.. Låter det inte skumt? Det tyckte jag, så jag letade upp hennes mailadress efter att ha frågat honom om den, men det dröjde. Mailade henne..

"Hej!

Tycker det känns ledsamt och tråkigt att det aldrig blev någon spelning för mig den 23 april. Både jag och mina barn hade sett fram emot det väldigt väldigt mycket!

Att först få veta att ni skulle betala min resa upp, och t.om få betalt för spelningen, till att sedan höra att jag inte passar in i er planering alls.. 

***** tyckte att jag kunde komma senare i vår, då han höll i någon grillning, det kommer jag inte! Tycker det är sjukt dåligt och oproffsigt, jag hade lätt kunnat gjort spelningen gratis! Tycker liksom inte att man med de värderingar som er förening har, gör så mot andra.. Framförallt inte med den bakgrund som vi har, som jag antar att ni vet då jag fick spelningen grundat på min egen bakgrund..

Mvh, Melina Carlsson"

Fick som svar:

"Hej Melina, vad för slags musik ?

***** undrar"

Mitt svar:

"Va? Vilket konstigt svar! 

Min egen musik.. Melina Carlsson, jag skulle sjunga hos er på påskafton! Och jag har väntat i 1½ vecka på att bokning av tåg skulle ske!"

Skumt.. eller hur? Fick inget svar på det heller.. 

Hon visste inte ens vem jag var..

Jag pratade med Johnny Puma under tiden detta pågick, och han blev arg. Han skulle försöka ordna så att mina barn kom upp iaf. Det skulle vara en festival, Ältafestivalen som han skulle uppträda på, då hade det passat att komma upp.. Då hade jag kunnat vara hans side-kick på scen dessutom. Och barnen skulle få komma iväg. Han skulle prata med sin manager Theo på inblikk.

Så nu idag, fick jag bokningen av tågbiljetterna för mig och barnen, som Theo Lundgren på inblikk fixat! 

Helt underbara! Från att ha ledsna och besvikna barn till detta.. 

Barnen är det bästa som finns, det mest värdefulla! Att säga en sak, som man inte kan stå för eller hålla.. kan skapa så mycket jobbigt hos dem... Så är det för alla barn.. Att vara ett maskrosbarn dessutom.. och göra så.. är inte okej. De barnen har fått vara med om så många besvikelser bara under de åren de levt att det räcker för en livstid!

Därför kommer jag vara evigt tacksam till Johnny, Theo och inblikk!

Stiftelsen Jiddra inte

Ett annat bra ställe som jobbar mot våld, övergrepp och droger, är Stiftelsen Jiddra inte!

Läs mer här: http://www.jiddrainte.se/

Kolla in dem på Facebook: Jiddra inte på Facebook

Bland annat så har de gratis kollo:

Gratis kollo

Varje sommar, med start 2011, kommerJiddra Inte ta med ett antal ungdomar från utsatta områden runtom i Sverige till en kursgård mitt ute i naturen på Väddö i Roslagen. Där ska de under ett par dagar erbjudas föreläsningar, workshops, kurser i personlig utveckling och få möjligheten att vistas nära djur och natur. Stiftelsen vill ge undomar, som annars inte får sådana möjligheter, positiv inspiration och visa på valmöjligheter som de ofta inte vet om att de har. Stiftelsen kommer att söka samarbete med stadsdelsförvaltningar och lokala aktörer för att identifiera och välja ut ungdomarna med mest behov.

Kolla in sidan! Och ha en fortsatt Glad Påsk!

Jag tar påsklov!

Kommer inte skriva nu under påsken, då det är fullt ös hela veckan :)

Önskar alla en riktigt Glad Påsk! 

Ta hand om varandra! 

KÄRLEK

Du får mig att vilja döda dig när du sover

Jag låg i sängen, och hade R i "knät" sådär som man brukar med små bebisar, hans huvud mot mina ben, så att vi kunde se på varandra. 

Bredvid sängen stod soffan där A låg. Han vaknade och satte på sin musik. Högt dessutom och jag orkade verkligen inte det efter de senaste dagarna. Och bad honom irriterat att stänga av! 

-Älskar du mig? Har du någonsin älskat mig? Frågade han, eller var hans svar på att jag bad honom sänka.. 

-Ja, svarade jag. Men någonting hände i torsdags.. (kommer inte ihåg nu om det sades något mer) men han for upp från soffan, ställde sig över mig och satte sina händer om min hals och tryckte hårt.. och jag minns inte om det var innan, efter eller under tiden han sa "Du får mig att vilja döda dig när du sover!" Och jag minns inte heller hur länge han höll på.. Men att R började skrika.. gråta, och han släppte.. R hade kasat ner från mig. Jag tog honom, och han lugnade sig.. Gabriel kom ut från sitt rum och tittade på mig glatt och sa "hej".. Hade han hört eller sett något?

Jag minns att jag gick ut och satte mig på balkongen för att röka.. Jag kollade ut (för en gång skull) eller kollade inte alls egentligen, jag satt helt i mina egna tankar.. jag fattade inte detta.. Och jag fick en fruktansvärd känsla i hela mig.. Veckan därpå, exakt en vecka från den dagen, lördagen den 25te november skulle jag fylla 27 år. Jag fick en känsla av att jag inte skulle få uppleva den dagen, att min mamma skulle få läsa i tidningen.. "pappa mördat sin familj"? Det var en sjuk tanke att få.. Varför tänkte jag så? 

Jag gick in, och skulle in i köket, jag var rädd för honom, han hade inte sagt någonting efter.. nu stoppade han mig i hallen. Jag hade ingen aning vad han skulle göra, han försökte fånga min blick.. jag ville inte se på honom. Han sa förlåt. Och jag kollade på honom. Han rörde vid min hals och frågade om det gjorde ont.. Det gjorde det, men det var ingen fara sa jag. 

Jag hade redan förlåtit honom.. 

Allt var bra igen! R mådde mycket bättre, jag fick sms att min kusin hade fött en liten pojke. så den kvällen kändes allt bara jättebra ändå!

Söndagen likaså, han var som förbytt, eller nej, inte förbytt.. han var sitt "gamla" jag.. Han var glad.. Allt skulle bli bra nu. 

Jag minns hur jag satte mig på golvet vid soffan den kvällen..(jag gillade att sitta på golvet) såg mig omkring, och blev plötsligt väldigt medveten om rummet, väggarna, taket, hur det såg ut, om oss, att vi skulle bli gamla och någongång dö.. om hur allting har ett slut. Och jag började gråta.. att detta inte skulle vara förevigt. Han tyckte väl att jag var ganska löjlig, jag kände mig löjlig. Men det gjorde inget just då, vi skulle ha det bra.. 

Ingen kunde väl ana hur det skulle bli dagen efter...

Lämna barnen med pappan en halvtimme om dan

Efter akutbesök med R och mitt psykakutbesök, så pratade jag med BVC om allt som hade hänt, och han hänvisade mig till en psykolog inom barnhälsovården..

Jag fick höra att jag oroade mig för mycket i onödan. Av A, och av hans mamma! Och av psykologen.. Jag var och träffade henne en gång med R med mig. För jag lämnade honom inte, inte ens för att duscha! Om jag skulle ut och röka på balkongen, så stod jag så att jag kunde kolla in hela tiden, annars fick jag panik, ja panikångest..

En och en halv vecka efter att han varit sjuk ca, så började jag tappa hår.. inte lite hårstån här och där, utan det bara "kom av" då jag borstade eller drog igenom det med händerna.. tur att jag har tjockt hår.. Minns ett särskilt tillfälle då jag satt och borstade mig, och även fast jag VET att man inte tappar sitt hår av cancer, utan av cellgifterna, så trodde min hjärna att jag hade cancer, och panikattacken var där innan jag ens hunnit tänka om.. Jag kunde inte tänka om.. vända tankarna till något bra, det var sjukt svårt!

Psykologen ringde mig då och då.. eftersom det blev en telefonkontakt av allt. Hon sa att jag skulle ta en dusch och tänka att jag stod i ett vattenfall och vattnet sköljde bort all min oro.. Jag kunde ju inte duscha, bara om R satt i vagnen på toa eller i dörren till toan, vår toalett var minimal.. Hon kom med tipset att lägga mig på sängen med R på magen, med benen upp mot väggen, och andas sakta och lugnt. Det hjälpte faktiskt bättre.

En gång försökte jag gå ner i tvättstugan för att slänga in tvätt, det var för jobbigt.. A fick fixa resten.

Vi var på mobilia alla tillsammans en dag.. det funkade sådär.. allt kändes konstigt.

Vi hade min bror, och hans syster hemma på middag en dag.. Och jag KUNDE följa min bror till busshållplatsen borta vid Lidl på Dalaplan.

Men det var hemskt.

Pskykologen kallade min rädsla för fobi, jag kan förstå henne.. på ett sätt.. Men har man upplevt sitt barn i det tillståndet, så tror jag man kan förstå mig också?  Men jag vet att det blev sjukt! Att aldrig kunna ens släppa R med blicken. Jag kände mig som en knäppgök.. Och jämt och ständigt, "Du oroar dig i onödan"

Hennes råd till mig var att jag skulle gå ut själv, en halvtimme om dagen, lämna R med pappa, sa hon, helst båda barnen tyckte hon, och bara gå ut. Sätta mig på en bänk eller gå en promenad, så skulle det bli bra.

Det tog mig massor av mentalt arbete att ens kunna tänka tanken.. Och att genomföra det.. kändes ganska otänkbart.. Men jag tog massor av mod till mig.. och när jag hade bestämt mig, så kände jag mig nästan glad, jätteorolig såklart, men jag skulle fan fixa det! Vi skulle gå till banken på Södervärn för att hämta ut mina pengar, sen på vägen tillbaka skulle vi gå inom Lidl och handla lite. Detta var en månad efter att R varit sjuk sist.

Och 16de november 2006 gjorde jag det.

Jag matade R innan, han hade ju börjat med smakportioner dessutom, så han fick lite majspure (har jag för mig att det var) innan.. Han var mätt och belåten, han var glad. A var glad, och A skulle få 500 kr av mig för han skulle köpa hasch. Så han var extra glad. Jag lämnade över R till A i soffan. Allt kändes bra! Så vi gick jag och Gabriel.

In på banken, sen Lidl.. Då vi kom förbi barnvagnsaffären som låg på hörnan, kunde jag se upp mot vår balkong. Jag såg att A satt därute. Och jag andades ut. För kunde han gå ut och sätta sig på balkongen och röka, då var allt lugnt!?

Vi gick ner för trapporna till tunneln som låg framför vårt hus.. Sen minns jag hur vi klev in genom dörren, och det första jag gjorde innan något annat, var att kolla in i vardagsrummet mot R's spjälsäng.. Han låg där.. med sin kudde halvt över sig.. Jag sprang in! Slet bort kudden.

IGEN!!! Han hade fullt med kräk runt sig, han var likblek! Jag tog upp honom, Kände hur all kraft bara rann ur mig, som när man blir vettskrämd.. Jag slet upp balkongdörren, skrek på A att nu hade det hänt igen!! Satte mig med R på balkongen, så han skulle få frisk luft, in med honom igen, la honom på sängen, började "boxa" med hans armar och "cykla" med hans ben (hade sett att man skulle göra så om bebisar har andnöd då vi hade varit på akuten sist) Tog upp honom igen, gick in på toaletten och satte mig med honom på locket.. Jag hade tagit av honom hans pyjamas, eller gjorde därinne.. minns inte.. men såg att han var alldeles rödpricking i ansiktet, och hade blåmårke på kinden. A och G stod i dörröppningen till toaletten..

Gabriel frågade om R skulle dö! Jag minns inte vad jag svarade.. Men jag undrade vafan som hänt!!! Jag visade A prickarna, blåmärket, och där var även blå små prickar på benet.. under tiden lät han sjukt orolig, och frågade "var?.. Var? Var?" Han visste inte sa han.. Jag bad honom hämta min telefon och ringa 112. Han letade, men hittade inte telefonen sa han.. jag kunde inte förklara vart den var, jag visste inte vart jag lagt den, låg den i väskan, i jackan..? hur fan skulle jag kunna veta.. Jag bad honon bara leta upp den.. R var så slö!!!

A kom och ställde sig i dörröppningen igen, han sa till mig att jag skulle sluta oroa mig, R var bara trött!! "Kolla på honom.. han är bara trött, sa han" Jag kollade, ja han var trött, men varför!!!??? Jag frågade om han hade tappat honom, eller hade katterna sprungit över honom? Var kom blåmärket ifrån liksom? Han hade lagt honom i spjälsängen och gått ut och rökt.

Jag fattade inte.. jag fattade inte vafan det var med mig! Jag intalade mig själv, det är bara jag, det är bara jag, min oro, inget annat! Han är bara sjuk! Inget annat, inget allvarligt, han är bara trött.. ja, mina tankar de snurrade!

A blev arg på mig efter vi kom ut från toaletten också.. jag minns det knappt. (Det är G som berättat) För att jag var så orolig..så blev han arg på mig. Jag tänkte väl mer att det var hans sätt att visa sin oro..

R piggnade till efterhand, men han var dålig, han kräktes.. Men jag var tvungen att fatta att min oro var överdriven! Det var en fobi! Även om allt i mig sa något annat!

Han var dålig på natten, han var dålig på fredagen, på natten mot lördagen började det väl bli bättre! Men jag vakade över honom.. Han fick va i sängen hos mig. A fick ligga på soffan.

(Jag skriver utefter vad jag minns, vissa saker känns fortfarande väldigt nära, ord som sades, hur det var, vad som gjordes osv. Men andra saker har med tiden fallit bort.. så det utelämnar jag. Däremot kan vissa saker komma tillbaka, då skriver jag om dem senare, för jag vill inte ändra i mina inlägg. Jag hade en dagbok, från denna tiden.. men jag fick aldrig tillbaka den från polisen, eller inga av bevismaterialen fick vi tillbaka)

Panikångest och barnakut besök nr 2

R var som sagt piggare, och det kändes bra!

Jag skulle ställa mig och diska.. och så kände jag hur det gjorde ont "i hjärtat" jag stannade upp, drack ett glas vatten.. men började må illa.. kunde inte svälja ordentligt.. armar och ben.. liksom domnade bort.. trodde jag skulle svimma.. så jag gick in i vardagsrummet till de andra.. la mig på sängen, och bara skakade, jag trodde jag höll på och få en hjärtinfarkt och skulle dö. Allt kändes jättekonstigt och min kropp ville liksom tömma sig.. Det var en rädsla och känsla som jag aldrig hade känt förr.

Jag ringde till sjukvårdsupplysningen, förklarade hur det kändes, tror hon frågade om något hade hänt, iaf.. så berättade jag om gårdagen och R som varit sjuk.

Hon sa att jag var chockad, och att det var kroppens svar på det. Inget konstigt! Sa till mig att jag skulle äta en macka, helst med ost. Och en kopp te med socker. Lägga benen högt. Så skulle det bli bra. Men det blev ju inte bättre och jag kunde inte lita på att de hon sa var sant. Vaddå chock? Reagerar kroppen så om man blir chockad för något som händer.. jag trodde henne inte riktigt. Klart det hade varit hemskt, något av det värsta någonsin.

Så jag ringde 112.. förklarade för dem med.. Hon sa att det lät som att jag hade fått en panikångestattack. Hon fick förklara för mig.. och jag kunde väl godta hennes förklaring lite bättre. Men hon sa till mig att jag skulle ringa igen om det blev värre. Jag kände mig dum.

Det lugnade sig, R mådde ju bättre, och allt var ju bra! Då jag la mig för att sova så låg A och höll om mig.. jag var rädd för att blunda, rädd för att somna, jag var rädd att inte vakna upp igen. Han fanns där sa han.. Jag vågade ändå inte somna.. men tillslut somnade jag iaf..

Morgonen därpå kändes allt jättebra till en början! Jag satt med R och kände mig glad. Men så kom det igen.. den otäcka känslan.. Jag blev livrädd. Ringde 112, jag skulle in, de undrade om jag kunde ta mig in själv, det kunde jag, jag skulle ta en taxi, fastän vi bodde så nära.. Annars skulle de hämta mig sa hon, och jag skulle ringa om jag kände att jag inte klarade det.

A blev irriterad, men vad skulle jag göra..? Jag förstod att det var hans reaktion för att han blev orolig. det hade liksom varit jobbiga dagar. Jag lämnade dem A, R och Gabriel. Men jag beslöt mig för att ta en promenad dit istället. Det låg som sagt inte långt bort. kanske max 10 minuter att gå dit. Det kanske skulle bli bättre? Jag minns hur jag kom ut ur huset, och började promenera mot övergångsstället.. det kändes konstigt, och jag trodde jag skulle trilla ihop.. Jag blev rädd.. Ringde 112 igen.. sa att de fick nog hämta mig iaf, för jag fixade det inte.. Men istället för att skicka en bil, så pratade hon med mig istället, hon lugnade mig med sina ord, hon frågade om jag hade någon att prata med som jag stod nära.. Min mamma var mitt svar.. Hon frågade hela tiden vart jag var, jag förklarade.. Och vi la inte på förrän jag var framme vid akuten. Är tacksam för henne, fast jag inte har en aning om vem hon var eller är!

Då jag kom in och satte mig i receptionen, och skulle anmäla mig, berättade vad som var fel osv, så bara brast det.. Tårarna bara rann. Och jag kunde inte stoppa det. Han som satt där inne försökte hjälpa mig, han berättade om sig själv, om hans barn, och hur jobbigt det blir när ens barn blir sjuka. Att det inte är något konstigt att få en reaktion som min. Det kändes som vi satt och pratade i evigheter, det gjorde vi nästan också, han var så sjukt snäll! Han försökte få in mig direkt till en psykiatriker eller liknande som arbetade på akuten, han var iväg just då.. Men han ringde honom, och försökte verkligen göra allt han kunde.. Men den läkaren kunde inte, så jag fick gå och sätta på mig på psykakut ist..

Jag kan berätta en hel historia om bara de timmarna jag satt på psykakut, för det var en upplevelse. Men iaf.. Jag kom tillslut in för att träffa en läkare i ca 5-10 minuter, fick 4 st lugnande.. Och kunde gå hem. Under tiden jag var där, så hade jag kontakt med A.. Han hade gett G och R mat. Mackor till G och välling till R. R hade inte
riktigt velat ha mat dock.

Det var skönt att komma till barnen och A igen. Det hade varit sjukt jobbigt att vara utan R.

A försökte mata honom med flaskan, men han ville inte ha, han försökte tvinga in flaskan i munnen på honom. Tvinga honom att äta.. Jag sa till honom att han inte fick göra så.. Och R började kräkas igen..

Jag tog R och G med mig och gick till barnakuten!

De tog tester, och läkaren frågade om någon av oss hade varit kräksjuka.. Det hade vi inte, en väninnas barn bara, som vi hade träffat på. Annars nej. Denna gången var besöket väldigt kort. Och vi blev hemskickade igen.

På barnakuten första gången

Att skriva detta, är tungt.. och det är tung läsning, så vill ni läsa något kul och trevligt ska ni välja något annat eller en annan blogg att läsa nu..

Det var en torsdag i slutet av oktober 2006. R var 4 månader gammal.

Jag skulle gå till Mobilia(köpcentrum) och handla med barnen på Ica Malmborgs.. R satt i sin babysitter i vardagsrummet. A låg vaken i sängen. När han ändå var vaken tänkte jag att G och jag  kunde gå och handla själva. Kunde ju bli lite enklare och vi skulle spara en massa tid. Det var okej med A. Så vi lämnade dem, A i sängen, R i babysittern. Inga konstigheter.

Minns hur vi packade ner sakerna då vi handlat, och G fick hjälpa till att bära. Vi började gå hemåt.. Jag funderade på om vi skulle gå och kolla lite i affärerna, kanske hitta någon fin tröja eller så. Men jag kände inte för det.. konstigt nog, jag ville hem till R och A. 

Vi kom innanför dörren. A hade satt på musik, skithögt. Och blandat med musiken hörde jag ett dovt slags gnyende. Jag släppte allt jag hade i händerna och rusade in i vardagsrummet, där jag hittade R nerkräkt i sin babysitter.. jag tog snabbt upp honom. Han var blek, kall och slö.. som att han var halvt medvetslös. Fick liksom ingen direkt kontakt med honom. Han var inte alls sig själv, det var fruktansvärt!!! A som hade varit på toan under tiden kom ut.. Jag minns att jag la upp R på skötbordet, och under tiden ringde jag till sjukvårdsupplysningen... eller 112.. minns inte riktigt. Men kvinnan jag pratade med tyckte jag skulle avvakta, hon trodde att han hade fått i sig för mycket mat, och kräkt sitt babykräk, men inte lyckats få upp det ordentligt, satt det i "fel hals". Men om han började kräkas och blev sämre igen skulle jag komma in med honom. Men R kändes lite bättre. Jag la över honom i hans spjälsäng. Och kunde sen slappnade av lite, A slappnade av, han hade blivit jätteorolig han med. Och G, som fick stå och kolla på allt... Jag minns hur vi låg på sängen och kollade upp i taket och pratade.. Han visste inte vad som hänt, han hade varit på toan. Och vi hade varit borta i ca 20 minuter! Och just som vi låg där.. så började R kräkas, i massor! 

Jag svepte in honom i 2 filtar, hans gröna och turkosa filt. Lade honom ner i sittvagnen, och sprang till Barnakuten. och även fast Barnakuten låg precis intill där vi bodde, så tyckte jag att vägen dit tog en evighet. Jag trodde han skulle dö. Men väl där fick vi komma in fort. Och de kollade honom. Min älskade lilla unge! Så slö, jag bara satt och höll honom! Jag minns att de vid något tillfälle, då vi satt så, att sköterskorna började leta efter något på hans ben. Prickar, där var en blå liten prick, ungefär som ett knappnålshuvud, kanske en aningen större.. Jag hjälpte dem att leta efter fler, men vi hittade inga. Jag förstod inte varför de letade. Han hade små röda prickar i ansiktet. Det brukar jag också alltid få då jag kräks.. av ansträngning.. Tänkte att det var något liknande. 

Jag ringde till A, så han och Gabriel kunde komma dit. Det gjorde de.. Och jag minns hur vi alla tre sjöng den dära sången från reklamen, apotekets reklam tror jag.. "Listen to an echo, listen to an echo, funny sound, funny sound.. dimpedampedompedim.. "R älskade när man sjöng den för honom. Och nu stod vi alla och sjöng den för honom där han låg. Han va trött.. Men utom fara sa de. Och vi skulle få gå hem igen, eftersom vi bodde så pass nära.. Och det va väl bara maginfluensa eller kräksjuka.. sa de. De skulle ringa mig halv åtta morgonen dagen efter för att höra hur natten hade gått. Så vi gick hem. Det var ingen fara. Natten var lugn.. jag sov inget, bara vakade över våran lille skatt.. Och då läkaren ringde dagen efter, så kunde jag ju berätta att allt var lugnt och bra, jag hade gett honom välling, utan att han kräktes upp det.. Ja förutom hans småkräk. Han hade inte kräkts på det sättet sedan vi lämnade hemmet dagen innan.. det var positivt! Och så skönt. Han hade piggnat till! Och jag kände igen R igen :) 

Han skulle bara ner och köpa cigg, kom hem igen efter 2 timmar.

Han gjorde det en gång till, det där med Koranen och dammsugarslangen, men den gången gick det inte att stoppa honom från att gå. Han tog hela dammsugaren med sig, Koranen och sin ryggsäck, och stoppade ner sitt skrivblock i den. 

Jag var helt förtvivlad, jag minns att jag stod vid fönstret i köket, och kollade ut på parkeringen, såg honom lägga dammsugaren i bilen.. sätta sig i den och köra iväg.. tårarna bara rann! Var det sista gången jag skulle se honom, känna hans värme, höra hans röst..? Det kändes så.. Tankarna var många.. vafan skulle jag göra..

Jag bestämde mig för att smsa hans syster. Jag minns inte vad jag skrev.. men det spelade ingen roll, hon var inte ens i Sverige vid tillfället. 

Han kom tillbaka dessutom, så ingen skada skedd, eller hur? Jag tror fan inte han fattade vad han gjorde mot oss genom att göra så... och helt ärligt? Om en människa verkligen vill ta livet av sig.. så berättar de väl inte hur de ska göra det, och visa det.. verkligen markera "kolla nu här vad jag ska göra".. visst?

Jag kan heller inte låta bli att skratta åt om hur jävla dumt det låter egentligen! "Han tog hela dammsugaren med sig" 

Jag trodde verkligen att han skulle ta livet av sig.. Men det där, med att han bara kunde sticka, utan att höra av sig eller säga vart han skulle, det gjorde han jämt och ständigt.. (han drog hem till sina föräldrar för det mesta iofs) Hade jag tur, hade han skrivit en lapp, i stil med "Har åkt hem".

Ibland tog han med sina saker, ibland inte. Det blev t.om att var morgon jag vaknade till sist, att jag kollade bort mot cd-spelaren (hans skivor som var något han inte kunde vara utan låg alltid där) istället för att se om han låg bredvid mig, ja han drog oftast mitt i natten, då jag sov.  Och efter den händelsen då han lämnat oss, torsdagen efter att R hade kommit till världen, så kändes de morgnar jag vaknade av att han var borta riktigt jobbiga..

Jag försökte väl prata med honom om det.. men jag förstod att det var något jag var tvungen att ta itu med, det handlade om min rädsla av att bli lämnad, mina issues. För han gjorde ju så, det var hans sätt att dra då och då.. och jag ville inte hålla honom instängd på något vis.

Jag tog alltid upp saker som jag tyckte var jobbiga med honom då han satte igång sitt meckande och rökande på kvällen.. Det var då man kunde prata med honom. Det var då han pratade med mig... (Det var kanske så polisen skulle fått honom att prata? Gett honom en sisådär 20 gram hasch!? ) 

Minns en gång, då han skulle ner och köpa cigg i närbutiken, det brukade ta max 10 minuter. Han kom efter 2 timmar.. Utan att höra av sig. Utan att svara på sms, utan att svara då jag ringde.. Jag var som en innekatt.. gick från det ena fönstret till det andra, och bara glodde ut, tittade efter honom.. Det gjorde jag ofta iofs.. 

Då han kom, blev jag först lättad, sen arg.. och ledsen.. Han sa, att då han hade gått därnere, hade hans kompis kommit förbi i sin bil, plockat upp honom, och de hade dratt och fikat.. bad om ursäkt för att han inte svarat eller hört av sig.. 

Jag skriver om tiden innan han skadade R för att ni ska förstå hur vi hade det. Utifrån mig. Jag tror att man kan förstå hur jag mådde under den tiden, och hur mådde då inte mina barn? Framförallt Gabriel!? Att ha en mamma som ofta var ledsen. Han kämpade med att vara glad.. han försökte dölja sin ilska, men jag hittade saker som han hade tagit sönder, hans egna leksaker och saker, gömda under hans säng. Han tog sönder saker som var mina. Han var arg på mig, samtidigt som han ville göra allt för att jag skulle må bra! Stackars lilla unge! Och ändå, trots allt det där, har han klarar sig fint! Han är asgrym i skolan, han går musikklass, och lär sig lätt! Han är glad inuti liksom, och är han inte glad vissa dagar, ja då är han inte det, och det är okej! Han kan vara glad, han kan sura, han kan bli arg, och ledsen och visa det! Han har gått i sina maskrosgrupper och t.om hjälpt andra barn att öppna upp sig, för att han öppnar sig för dem först. 

Från att nästan alltid ha suttit på sitt rum med stängd dörr i den lägenheten vi bodde i på Dalaplan till att aldrig stänga dörren om sig, om han inte verkligen vill vara ifred eller har kompisar hemma.. Idag är vi alla i samma rum för det mesta, enda privata är typ toa! Nej, men jag tycker det är viktigt, att vara tillsammans. Jag älskar att vara tillsammans. Jag älskar kvällarna och helgerna med mina barn, att bara mysa, kolla på film, eller göra något annat tillsammans. Bara vi är tillsammans. Jag njuter av all tid med mina barn jag kan få!

Självklart blir det bråk och problem här med, vi är ju liksom bara människor! Och vissa perioder jobbigare än de andra. Det är livet! Det är så det ska vara! Men vi går aldrig under, och jag går aldrig under igen! 

Man kan se en stor skillnad på hur mina barn var och är.. G som varit väldigt otrygg pga hur han växt upp. Det var väldigt tydligt, och pga mig.

R, har en total grundtrygghet och är bara rädd för spöken, typ.. :) Och potatis med rötter på! 

Sen att de har världens roligaste humor.. framförallt tillsammans, det är oslagbart! Jag älskar att sitta och lyssna på när de pratar med varandra! Jag älskar hur vi kan skratta tillsammans, sånt där gapskratt, när man knappt kan sluta.. 

Här är några citat, som jag skrivit ner från deras fina konversationer:

Såg en kort sekvens från ett sjukhussåpa på fyran. En man var allvarligt brännskad över kroppen.. 
G: Oj förstår du hur ont han har? Kommer du ihåg hur ont du fick när du brände handen på plattan?
R: Jaaa, han hade nog satt magen på alla plattor!

------------------------------------------------------------------------------

R: Mamma vet du varför gamla människor är skrynkliga?
Jag: Ja, allstå huden blir rynkig då man blir äldre..
R: Nej, huvudet krymper och klämmer in huden, Kläm, kläm, kläm!

------------------------------------------------------------------------------

R till G: Du kan ju städa hela natten!
G: Vart kom du ifrån?.. Från mammas mage eller?
R: Jag är turkiska..
Jag: Vart kom det ifrån!?

----------------------------------------------------

Förlåt att jag svävade iväg.. men alla inlägg behöver inte vara för jobbiga och hemska!

Allt har en mening - men ibland kan det ta tid att förstå vad meningen är

För ett litet tag sedan kom jag i kontakt med en kille som jobbar på Rädda Barnen av en slump..? Vi pratade. Jag berättade att jag på något sätt vill hjälpa barn, och förebygga våld. Han bad mig maila honom.. Det gjorde jag.

Igår hänvisade han mig till en tjej på Rädda Barnen. Jag mailade henne med, och fick en inbjudan att vara med på en träff mot våld. Fick även info om vad de pratat om på förra mötet. Och det känns som att det är just på den linjen som jag är på. Med de mål som jag också vill uppnå. Jag ser fram emot mötet. Och hoppas att det för massor av gott med sig.

Fick frågan i en kommentar på bloggen för några dagar sedan, "om jag tror på ödet..?" Jag tror att allt har en mening, alla möten med människor har någon slags betydelse.. Men man förstår det inte på en gång. Och ibland förstår man det inte alls, när andra saker är hur tydliga som helst.. Jag vet inte meningen med detta, men jag hoppas att det är vad jag tror och vill. 

 Förresten.. killen från Rädda Barnen sa också något i stil med det, att: "Alla möten med människor har en mening" 

I förra veckan tog jag massor med mod till mig att starta denna blogg. Efter massa tänk. Jag pratade med min äldsta son om det, och om det var okej med honom fullt ut. Det var det. Och han läser den.

Det är i år 5 år sedan R föddes, och det är i höst 5 år sedan det hemska hände.. Jag trodde någonstans att jag var tvungen att bli helt klar med alla delar i vårt liv innan jag ens kunde prata eller skriva såhär öppet om det för att kunna hjälpa andra.. Men jag inser att det kommer inte bli så, för detta kommer vi leva med resten av våra liv. Och inte bara våra liv utan alla våra närstående dessutom. Det förändrade allt.. Jag minns fortfarande de gångerna då jag hittade R nerkräkt tydligt och klart. Det är bilder som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud.. Men jag har accepterat att det är så och det är upp till mig att göra det bästa jag kan av det.

Jag lever idag efter det som hände med en inre oro och stress, panikångest.. och av det kan jag få sk torgskräck (agorafobi). En biverkning på allt det hemska, kan man väl kalla det. Men jag käkar medicin mot det och kan leva normalt ändå. Jag kan gå ut, även om det är riktigt kämpigt vissa dagar.. Men jag försöker allt vad jag kan att inte låta min "sjukdom" hindra oss i vårt liv. Jag trotsar den! Och vi är en lycklig familj efter allt. Även om det som hände är med oss var dag och man lärt sig att leva med det. Så kommer det dagar eller stunder ibland då det kan bli för jobbigt. När det kommer för nära inpå.  Som tex i julas, då jag fick hem ett brev från Socialen. Barn & Familjeenheten. "De var oroliga för R då, hans pappa hade blivit tagen av polisen för innehav av narkotika, jag fick ringa upp dem och förklara att han inte hade något umgänge med R. Även om det är jobbigt att ens veta att han existerar, så är det bra att informationen och polisens anmälan till socialen kommer till mig med. Då vet jag det liksom. Eller de gånger jag sett honom på stan! Då väcks den där vargmamman i mig.. 

Jag kunde inte rädda min bebis från att bli skadad och jag kan aldrig gå tillbaka i tiden och förändra det som hände.. Men jag kan med det som hände hjälpa andra, så att de inte hamnar i samma situation. Att personer som står nära såna som jag var den gången, reagerar och agerar, för barnens skull! Stå inte bara och se på, var lyhörda! Och ta ett rop på hjälp på största allvar! Även om ropet är i det tysta.. Vi kan alla tillsammans förhindra och förebygga på ett eller annat sätt! Jag brukar säga, att alla barn på denna jorden är allas ansvar! Ser du att ett barn far illa? Vet du att ett barn far illa? Misstänker du att ett barn far illa? För det är det enda som krävs egentligen, en misstanke! Då SKA du agera! Allt för barnen! 

Ta ditt eget ansvar för vad som är rätt! För den där mamman eller pappan, har kanske tappat bort sig själv någonstans på vägen? 

Som ett stort vuxet krävande barn

Jag kände mig ensam, ensam i att ha det som vi hade det, ensam i att vara mamma.. förälder. Vissa dagar kändes det som att jag hade 3 barn istället för 2.  

Och det tredje, men största "barnet" var den mest krävande av dem alla! 

Då det bara hade varit jag, A och Gabriel, var det inga problem för A. Gabriel var liksom aldrig i vägen. Han var ofta på sitt rum, och då G kom för att säga något, så tittade A nästan aldrig på Gabriel.. Men de gånger han ens pratade med G, så blev jag jätteglad. Jag tänkte att han inte ville lägga sig i vår relation, och stampa in eller något, jag tror han själv hade uttryckt det så nån gång, men att han ignorerade G.. kändes inte bra.

Då G kom hem från skolan, sov för det mesta A om han var hos oss.. och det första han fick höra var: 

- Var tyst och gå in på ditt rum! Irriterat från mig! Han nickade för det mesta, och smög in.. Jag hade ett hemskt dåligt samvete för hur jag behandlade G, och har ännu till en viss del, även om jag bett om ursäkt säkert 100 gånger. 

Men då vi bodde på familjehemmet i Malmö så pratade både jag och G med psykologen där, och hon förklarade för mig, att det hade varit mitt sätt att skydda G på. Istället för att låta A hinna bli irriterad på G på något sätt, så var jag där innan.. Jag kunde förstå vad hon sa till mig.. Men det kändes ändå fel. Men när hon sa:

- Hade du INTE brytt dig om G däremot, så hade du inte gjort så Melina! Så kändes det lite bättre.

Hon kom att hjälpa mig massor sen.. Det gjorde de alla iofs på sitt sätt! Enebackens familjehem och de som jobbade och jobbar där kommer alla ha en plats i mitt hjärta!

Som sagt! Då det bara var jag, Gabriel och A, så var det okej för A. Gabriel hade dessutom sin pappa(mitt ex som G kallar pappa, inte biologisk)som han var hos då och då. Men då R kom, så hade jag inte lika mycket tid för A som förr.. och vad jag förstått i efterhand, så klarade han inte riktigt ut det. Jag var ju med R hela tiden, jag gav honom mitt allt, precis som man gör med små bebisar, det är ju det de behöver! Jag ville att A skulle vara delaktig i allt, men jag kunde inte tvinga honom. G tog själv, och jag gav då jag kunde, dock för lite kan jag känna, han fick ju stå sist hela tiden! Men på något sätt så fann han sig i det.. Och det ska inget barn behöva finna sig i! 

A ställde sig själv utanför. Han började säga att jag tryckte bort honom, han sa att hans mamma sa att jag tryckte bort honom, att jag inte lät honom hålla R osv, från början! Jag förstod inte det där, i slutet JA! Men jag älskade att se dem tillsammans, jag älskade hur han gick runt med R på armen mitt i natten.. ja på dagen också. Jag älskade att se honom bära och hålla honom intill sig överhuvudtaget. Att sitta och bara titta, beundra! Hon tyckte att jag kontrollerade istället för att beundra. När jag läste förhöret med henne och A's syster, så var det ofta jag bara satt och gapade och sa, "Men de sitter ju och beskriver sig själva" 

Men, vem vet? vi är kanske likasinnade? Fast det skulle förvåna mig kraftigt isåfall.. 

Tillbaka till "ämnet":

När jag gick ut, så var det för att jag var tvungen, eller för att jag skulle träffa mamma, släkt eller kompisar.. väldigt sällan så gick jag ut själv med R. Det var ganska jobbigt dessutom, vagnen kunde inte bara köras ut, utan var tvungen att tas ner i två delar för att få plats i hissen.. A sa till mig att jag skulle säga till då jag skulle ut, så att han skulle hjälpa mig, det hände väl en eller två gånger att jag gjorde.. Sen inte mer. Vill väcka den björn som sover? 

Så, det var jag och R, eller jag R och Gabriel.. A var ofta bara hemma på dagarna, hemma och sov hos mig, eller hemma hos sina föräldrar.. eller ute för att skaffa sitt hasch.. Ni kanske undrar förresten, just detta med haschet, för jag vet att det är väldigt många som röker på, och inte tycker det är något farligt alls, folk brukar jämföra det med alkohol, och säga att alkohol är farligare! Självklart är det det, det är inget jag säger emot. Alkohol är ju ett jävla gift, som är dödligt om det används för ofta och för mycket. Men allt är skadligt om man missbrukar det, både för dig och din omgivning!

Hasch, det är väl ingen som dött av hasch? Nej, inte vad jag hört! Men antalet haschrelaterade självmord.. det är en större andel.. Och folk som hamnar i psykos? Är väl en del det med.. Jag kan prata i evigheter om hasch.. Det har jag inget emot! Jag hatar hasch! Jag är ingen påläst haschexpert dock, men jag har sett och hört konsekvenserna av det. Lite har jag läst.. 

Inte ens min pappa som är en tung missbrukare klarar av haschet! Det berättade han för mig i samband med att A fick sin som jag kallar det för "haschpsykos" och hörde röster.. Jag träffade på min pappa kort därefter nämnligen, och jag hade inte vågat berätta om den händelsen för någon.. men med honom kunde jag kanske prata om det.. fråga..? Jag frågade om han någonsin hade hört talas om det? Han själv hörde röster hela tiden sa han, men det hade han vant sig vid. Men han förstod också vart jag ville komma.. Han visste att A  knarkade. Och förklarade för mig, att personer med ett svagt psyke.. fixar det inte tillslut! Han förklarade att han själv en gång fått någon konstig reaktion av det, som att han blev "allergisk" mot det. Det var då han hade börjat höra röster..  Så han la ner det, för ett tag, men ville testa igen, han rensade pipan ordentligt, för han var rädd att "rösterna" satt i den.. Men där kom det igen, samma reaktion. Och sedan dess, hade han varit väldigt försiktig med haschet, och inte velat röra det igen. Det var vad han sa  och  "kompisarna" i huvudet har han minsann kvar

A brukade köpa en femma åt gången, 5 gram, en bit! Ibland köpte han det gröna som han kallade det.. Men en femma kunde vara från 1½ dag till ca 3-4 dagar för honom, inte längre.. det jag minns, är att för det mesta rökte upp nästan hela femman efter han hade fixat den, sov, och då han vaknade så kunde han rulla 1-2 jointar av det som blev över.. sen var det dags att fixa nytt.. 

Det jag vill säga med detta är att hasch inte är ofarligt! Däremot! Så betyder det INTE att varenda missbrukare misshandlar sina barn fysiskt! Jag är hundra procent säker på att man måste ha en störning som ligger groende hos den som skadar sitt barn och/eller sin partner. Och att den självklart KAN komma upp till ytan vid missbruk. 

A frågade mig ofta, och oftare den sista tiden om jag trodde att han kunde ha blivit schitzofren. "Verkligen inte" sa jag alltid.. Jag vet faktiskt inte idag, för jag vet inte riktigt hur den sjukdomsbilden ser ut, mer än den där tydliga tvådelade personligheten/erna man kan se på film.. Och en sjuk person brukar inte se att den är sjuk? Men han var paranoid. Från början var det att alla tittade på honom då han var ute sa han. Mitt svar på det, var för att han såg sjukt bra ut! "Du ser ut som en prins A" Men han tyckte det var jobbigt hur folk tittade. Han kände sig utnyttjad av vänner, att de bara ville att han skulle köra dem osv. I slutet av tiden tillsammans kunde han på allvar sitta och spekulera i om jag och hans pappa hade en plan tillsammans, mot honom, och att jag från början hade känt hans ex flickvän, att någon hade puttat mig fram till honom den gången på Etage, och att det säkert var hon. Han tyckte att jag var som hon. Och var säker på att hon och jag kände varandra. Han berättade om konstiga drömmar, om en man som stod vid hans fotände. Han pratade ofta om sina drömmar, och jag började drömma konstigt. I hans drömmar var där hela tiden en kvinna, som skulle rädda honom.. Men han såg inte hennes ansikte. Han trodde att det var jag.. 

Ja inte fan var det jag iaf, det är en sak som är säker! Idag ångrar jag att hindrade honom att ta livet av sig. Hårda ord, men så är det. 

En vuxen som misshandlar ett barn, eller andra som är mindre. Är ett sjukt och fegt kräk!

Det var som min pappa sa till mig efter att allt hade hänt oss.. I fängelset, är pedofiler och de som misshandlar barn aldrig accepterade av någon! Inte ENS där! Och hade han hamnat där, så hade han själv varit svårt misshandlad idag! Så han ska väl vara glad att han slapp?

Koranen och dammsugarslangen

Han slutade röka sitt hasch.. i ca 2 veckor!

Två veckor av ett rent helvete var det. Det var som att han blev en annan person, och jag vet att jag ofta tänkte att det var bättre när han rökte.. Om han var hemsk dagen efter han hade rökt, tills han rökte eller fick tag på det igen annars, så var detta sju resor värre..  Nu var det ett konstant helvete.. Humörsvängningar, hårda ord, inga ord.. Men jag tänkte att jag var tvungen att hålla ut, bara stå ut med det, för det skulle bli bra!

Han började be, och han ville inte vara nära mig intimt längre, han ville att allt skulle ske på ett godkänt sätt, såkallat Halal. Så vi skulle gifta oss. Jag tog kontakt med Imamen från moskén där jag hade jobbat. Och jag fick ett nummer till en annan Imam utav honom, jag kontaktade honom, och vi bestämde tid, gick igenom hur det skulle gå till lite snabbt, jag ordnade en slöja. Vi skulle ha ett eller två vittnen, minns inte.. Och han skulle ge mig en sk hemgift har jag för mig. Men ja.. det blev inte av.. A drog ut på det.. Vi skulle göra det längre fram istället.. 

Jag vet att han kände sig misslyckad, hade oss som han inte kunde försörja fast han ville. A hade inget jobb, och hans föräldrar gav honom ca 1000 kr i början av varje vecka, som han åkte hem för att hämta varje gång.. ofta var det mest därför han åkte dit. för att hämta pengar, kläder eller liknande. Eller när han blev för trött på mig, oss. Så hade det varit från start. Han hade alltid någonstans att ta vägen då det blev för mycket för honom. 

Hans föräldrar  klagade på honom en del och gav honom inte de pengar de brukade om de tyckte att han inte skötte sig eller liknande. Konstigt nog så hände det allt oftare att han inte fick sina pengar efter att R hade kommit till världen.. Och att han hade ett missbruk, det var de totalt blinda för. Han hade sin bil att tanka.. Han hade skulder till höger och vänster.. Han fick pengar av mig när han inte hade några.. Egentligen borde ingen gett honom pengar, men då han inte fick pengar av dem, då var det av mina pengar som han fick, och om han skulle köpa hasch, kunde han för det mesta krita. Därav skulderna..

En gång då han inte fått "sina" pengar, kom han hem till mig, var sur.. Jag minns inte om det var innan eller efter hans "rena" 2 veckorsperiod. Jag försökte prata med honom, få honom att berätta vad som var fel, då gick han ner och satte sig på bänken framför mitt hus på Dalaplan.. Efter en stund gick jag ner med R på armen, satte mig brevid och sa att det var jättejobbigt att se honom bara sitta där och må dåligt.. "Då ska du slippa det" sa han och gick.. och jag fick gå hem igen..

Sen kom han efter några timmar och berättade vad det var.. det var så han brukade göra..berätta vad som var fel. Just den gången har jag för mig att det handlade om att han hade fått pengar av mig, som egentligen skulle ha gått till R's välling och mat.. Han lovade dyrt och heligt att han skulle köpa välling och mat till oss för de pengar han skulle få den veckan. Jag var tveksam, för jag hade planerat att köpa för hela månaden. Så att han var sur, ledsen och kände sig misslyckad, det kan man förstå. Jag fick låna pengar av min kompis, och det tog massor av mig och min stolthet. Jag lånar inte pengar om det inte verkligen är kris!

Vid ett tillfälle sa han till mig, att om han skulle ta livet av sig, så skulle han ta Koranen, dammsugarslang, och köra iväg och gasa ihjäl sig.. 

Han hade varit hemma hos sina föräldrar, och kom hem till mig.. (detta var under hans "rena" period) han bara satt i köket och var tyst.. jag försökte prata med honom. Men han ville inte prata.. G var på sitt rum, och R satt i babysittern i vardagsrummet. Jag förstod inte vad som var fel, men antog att det hade hänt något hemma.. 

Han hämtade Koranen, den som var min. Tog dammsugarslangen och skulle gå.. Jag fick panik, jag förstod vad han tänkte göra. Jag lät honom inte gå.. jag grät, jag skrek, han skrek.. R började skrika.. jag stod mellan köket och vardagsrummet, och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag gå till R skulle A gå, skulle jag vara hos A skulle R bli ännu mer ledsen. Efter en stund så kunde jag ta R.. och prata med A samtidigt.. Det hela höll på i några timmar.. och han stannade. Jag kände mig så maktlös, jag kände en desperation efter att ringa någon, hans syster? Men det skulle göra dem illa.. jag tog det på mig själv. Och G som hade stannat på sitt rum under tiden, hade hört allting..

Efter att han hade försökt sticka den gången, så fick hela tillvaron ett ganska mörkt sken över sig. Jag var livrädd att han skulle försöka igen.. Och jag tyckte så fruktansvärt synd om honom. Jag skulle stå vid hans sida hela tiden, aldrig svika och inte se honom som de gjorde, hans föräldrar.. som ett stort misslyckande! Han skulle fixa det, han skulle fixa allt, vi skulle klara det tillsammans och allt skulle bli bra! Jag intalade mig det hela tiden!

En kväll då han kom hem till mig, så var han så glad.. jag blev glad, riktigt glad.. jag kände kärleken i och från honom... Han gick på toaletten.. Han var där ganska länge.. Då han kom ut, så såg han skamsen ut, men kunde inte hålla sig för skratt.. eller han fnittrade mer.. och hans ögon.. röda.

Jag kände hur besvikelsen kom över mig.. Och jag blev arg! Jag skrek på honom att han skulle gå, och aldrig mer komma tillbaka, för det jävla helvetet han hade låtit oss utstå de senaste veckorna, och så, bara på ett  ögonblick förstörde han det! Jag var vansinnig, och det var första gången någonsin jag verkligen bara ville att han skulle sticka och aldrig mer komma tillbaka. Och sa det. Jag började samla ihop hans saker.. han  stoppade mig.. han kramade mig, jag grät, han förstod, jag orkade inte.. han förstod.. Han bad om ursäkt.. jag förlät.