Som ett stort vuxet krävande barn

Jag kände mig ensam, ensam i att ha det som vi hade det, ensam i att vara mamma.. förälder. Vissa dagar kändes det som att jag hade 3 barn istället för 2.  

Och det tredje, men största "barnet" var den mest krävande av dem alla! 

Då det bara hade varit jag, A och Gabriel, var det inga problem för A. Gabriel var liksom aldrig i vägen. Han var ofta på sitt rum, och då G kom för att säga något, så tittade A nästan aldrig på Gabriel.. Men de gånger han ens pratade med G, så blev jag jätteglad. Jag tänkte att han inte ville lägga sig i vår relation, och stampa in eller något, jag tror han själv hade uttryckt det så nån gång, men att han ignorerade G.. kändes inte bra.

Då G kom hem från skolan, sov för det mesta A om han var hos oss.. och det första han fick höra var: 

- Var tyst och gå in på ditt rum! Irriterat från mig! Han nickade för det mesta, och smög in.. Jag hade ett hemskt dåligt samvete för hur jag behandlade G, och har ännu till en viss del, även om jag bett om ursäkt säkert 100 gånger. 

Men då vi bodde på familjehemmet i Malmö så pratade både jag och G med psykologen där, och hon förklarade för mig, att det hade varit mitt sätt att skydda G på. Istället för att låta A hinna bli irriterad på G på något sätt, så var jag där innan.. Jag kunde förstå vad hon sa till mig.. Men det kändes ändå fel. Men när hon sa:

- Hade du INTE brytt dig om G däremot, så hade du inte gjort så Melina! Så kändes det lite bättre.

Hon kom att hjälpa mig massor sen.. Det gjorde de alla iofs på sitt sätt! Enebackens familjehem och de som jobbade och jobbar där kommer alla ha en plats i mitt hjärta!

Som sagt! Då det bara var jag, Gabriel och A, så var det okej för A. Gabriel hade dessutom sin pappa(mitt ex som G kallar pappa, inte biologisk)som han var hos då och då. Men då R kom, så hade jag inte lika mycket tid för A som förr.. och vad jag förstått i efterhand, så klarade han inte riktigt ut det. Jag var ju med R hela tiden, jag gav honom mitt allt, precis som man gör med små bebisar, det är ju det de behöver! Jag ville att A skulle vara delaktig i allt, men jag kunde inte tvinga honom. G tog själv, och jag gav då jag kunde, dock för lite kan jag känna, han fick ju stå sist hela tiden! Men på något sätt så fann han sig i det.. Och det ska inget barn behöva finna sig i! 

A ställde sig själv utanför. Han började säga att jag tryckte bort honom, han sa att hans mamma sa att jag tryckte bort honom, att jag inte lät honom hålla R osv, från början! Jag förstod inte det där, i slutet JA! Men jag älskade att se dem tillsammans, jag älskade hur han gick runt med R på armen mitt i natten.. ja på dagen också. Jag älskade att se honom bära och hålla honom intill sig överhuvudtaget. Att sitta och bara titta, beundra! Hon tyckte att jag kontrollerade istället för att beundra. När jag läste förhöret med henne och A's syster, så var det ofta jag bara satt och gapade och sa, "Men de sitter ju och beskriver sig själva" 

Men, vem vet? vi är kanske likasinnade? Fast det skulle förvåna mig kraftigt isåfall.. 

Tillbaka till "ämnet":

När jag gick ut, så var det för att jag var tvungen, eller för att jag skulle träffa mamma, släkt eller kompisar.. väldigt sällan så gick jag ut själv med R. Det var ganska jobbigt dessutom, vagnen kunde inte bara köras ut, utan var tvungen att tas ner i två delar för att få plats i hissen.. A sa till mig att jag skulle säga till då jag skulle ut, så att han skulle hjälpa mig, det hände väl en eller två gånger att jag gjorde.. Sen inte mer. Vill väcka den björn som sover? 

Så, det var jag och R, eller jag R och Gabriel.. A var ofta bara hemma på dagarna, hemma och sov hos mig, eller hemma hos sina föräldrar.. eller ute för att skaffa sitt hasch.. Ni kanske undrar förresten, just detta med haschet, för jag vet att det är väldigt många som röker på, och inte tycker det är något farligt alls, folk brukar jämföra det med alkohol, och säga att alkohol är farligare! Självklart är det det, det är inget jag säger emot. Alkohol är ju ett jävla gift, som är dödligt om det används för ofta och för mycket. Men allt är skadligt om man missbrukar det, både för dig och din omgivning!

Hasch, det är väl ingen som dött av hasch? Nej, inte vad jag hört! Men antalet haschrelaterade självmord.. det är en större andel.. Och folk som hamnar i psykos? Är väl en del det med.. Jag kan prata i evigheter om hasch.. Det har jag inget emot! Jag hatar hasch! Jag är ingen påläst haschexpert dock, men jag har sett och hört konsekvenserna av det. Lite har jag läst.. 

Inte ens min pappa som är en tung missbrukare klarar av haschet! Det berättade han för mig i samband med att A fick sin som jag kallar det för "haschpsykos" och hörde röster.. Jag träffade på min pappa kort därefter nämnligen, och jag hade inte vågat berätta om den händelsen för någon.. men med honom kunde jag kanske prata om det.. fråga..? Jag frågade om han någonsin hade hört talas om det? Han själv hörde röster hela tiden sa han, men det hade han vant sig vid. Men han förstod också vart jag ville komma.. Han visste att A  knarkade. Och förklarade för mig, att personer med ett svagt psyke.. fixar det inte tillslut! Han förklarade att han själv en gång fått någon konstig reaktion av det, som att han blev "allergisk" mot det. Det var då han hade börjat höra röster..  Så han la ner det, för ett tag, men ville testa igen, han rensade pipan ordentligt, för han var rädd att "rösterna" satt i den.. Men där kom det igen, samma reaktion. Och sedan dess, hade han varit väldigt försiktig med haschet, och inte velat röra det igen. Det var vad han sa  och  "kompisarna" i huvudet har han minsann kvar

A brukade köpa en femma åt gången, 5 gram, en bit! Ibland köpte han det gröna som han kallade det.. Men en femma kunde vara från 1½ dag till ca 3-4 dagar för honom, inte längre.. det jag minns, är att för det mesta rökte upp nästan hela femman efter han hade fixat den, sov, och då han vaknade så kunde han rulla 1-2 jointar av det som blev över.. sen var det dags att fixa nytt.. 

Det jag vill säga med detta är att hasch inte är ofarligt! Däremot! Så betyder det INTE att varenda missbrukare misshandlar sina barn fysiskt! Jag är hundra procent säker på att man måste ha en störning som ligger groende hos den som skadar sitt barn och/eller sin partner. Och att den självklart KAN komma upp till ytan vid missbruk. 

A frågade mig ofta, och oftare den sista tiden om jag trodde att han kunde ha blivit schitzofren. "Verkligen inte" sa jag alltid.. Jag vet faktiskt inte idag, för jag vet inte riktigt hur den sjukdomsbilden ser ut, mer än den där tydliga tvådelade personligheten/erna man kan se på film.. Och en sjuk person brukar inte se att den är sjuk? Men han var paranoid. Från början var det att alla tittade på honom då han var ute sa han. Mitt svar på det, var för att han såg sjukt bra ut! "Du ser ut som en prins A" Men han tyckte det var jobbigt hur folk tittade. Han kände sig utnyttjad av vänner, att de bara ville att han skulle köra dem osv. I slutet av tiden tillsammans kunde han på allvar sitta och spekulera i om jag och hans pappa hade en plan tillsammans, mot honom, och att jag från början hade känt hans ex flickvän, att någon hade puttat mig fram till honom den gången på Etage, och att det säkert var hon. Han tyckte att jag var som hon. Och var säker på att hon och jag kände varandra. Han berättade om konstiga drömmar, om en man som stod vid hans fotände. Han pratade ofta om sina drömmar, och jag började drömma konstigt. I hans drömmar var där hela tiden en kvinna, som skulle rädda honom.. Men han såg inte hennes ansikte. Han trodde att det var jag.. 

Ja inte fan var det jag iaf, det är en sak som är säker! Idag ångrar jag att hindrade honom att ta livet av sig. Hårda ord, men så är det. 

En vuxen som misshandlar ett barn, eller andra som är mindre. Är ett sjukt och fegt kräk!

Det var som min pappa sa till mig efter att allt hade hänt oss.. I fängelset, är pedofiler och de som misshandlar barn aldrig accepterade av någon! Inte ENS där! Och hade han hamnat där, så hade han själv varit svårt misshandlad idag! Så han ska väl vara glad att han slapp?