För ett litet tag sedan kom jag i kontakt med en kille som jobbar på Rädda Barnen av en slump..? Vi pratade. Jag berättade att jag på något sätt vill hjälpa barn, och förebygga våld. Han bad mig maila honom.. Det gjorde jag.
Igår hänvisade han mig till en tjej på Rädda Barnen. Jag mailade henne med, och fick en inbjudan att vara med på en träff mot våld. Fick även info om vad de pratat om på förra mötet. Och det känns som att det är just på den linjen som jag är på. Med de mål som jag också vill uppnå. Jag ser fram emot mötet. Och hoppas att det för massor av gott med sig.
Fick frågan i en kommentar på bloggen för några dagar sedan, "om jag tror på ödet..?" Jag tror att allt har en mening, alla möten med människor har någon slags betydelse.. Men man förstår det inte på en gång. Och ibland förstår man det inte alls, när andra saker är hur tydliga som helst.. Jag vet inte meningen med detta, men jag hoppas att det är vad jag tror och vill.
Förresten.. killen från Rädda Barnen sa också något i stil med det, att: "Alla möten med människor har en mening"
I förra veckan tog jag massor med mod till mig att starta denna blogg. Efter massa tänk. Jag pratade med min äldsta son om det, och om det var okej med honom fullt ut. Det var det. Och han läser den.
Det är i år 5 år sedan R föddes, och det är i höst 5 år sedan det hemska hände.. Jag trodde någonstans att jag var tvungen att bli helt klar med alla delar i vårt liv innan jag ens kunde prata eller skriva såhär öppet om det för att kunna hjälpa andra.. Men jag inser att det kommer inte bli så, för detta kommer vi leva med resten av våra liv. Och inte bara våra liv utan alla våra närstående dessutom. Det förändrade allt.. Jag minns fortfarande de gångerna då jag hittade R nerkräkt tydligt och klart. Det är bilder som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud.. Men jag har accepterat att det är så och det är upp till mig att göra det bästa jag kan av det.
Jag lever idag efter det som hände med en inre oro och stress, panikångest.. och av det kan jag få sk torgskräck (agorafobi). En biverkning på allt det hemska, kan man väl kalla det. Men jag käkar medicin mot det och kan leva normalt ändå. Jag kan gå ut, även om det är riktigt kämpigt vissa dagar.. Men jag försöker allt vad jag kan att inte låta min "sjukdom" hindra oss i vårt liv. Jag trotsar den! Och vi är en lycklig familj efter allt. Även om det som hände är med oss var dag och man lärt sig att leva med det. Så kommer det dagar eller stunder ibland då det kan bli för jobbigt. När det kommer för nära inpå. Som tex i julas, då jag fick hem ett brev från Socialen. Barn & Familjeenheten. "De var oroliga för R då, hans pappa hade blivit tagen av polisen för innehav av narkotika, jag fick ringa upp dem och förklara att han inte hade något umgänge med R. Även om det är jobbigt att ens veta att han existerar, så är det bra att informationen och polisens anmälan till socialen kommer till mig med. Då vet jag det liksom. Eller de gånger jag sett honom på stan! Då väcks den där vargmamman i mig..
Jag kunde inte rädda min bebis från att bli skadad och jag kan aldrig gå tillbaka i tiden och förändra det som hände.. Men jag kan med det som hände hjälpa andra, så att de inte hamnar i samma situation. Att personer som står nära såna som jag var den gången, reagerar och agerar, för barnens skull! Stå inte bara och se på, var lyhörda! Och ta ett rop på hjälp på största allvar! Även om ropet är i det tysta.. Vi kan alla tillsammans förhindra och förebygga på ett eller annat sätt! Jag brukar säga, att alla barn på denna jorden är allas ansvar! Ser du att ett barn far illa? Vet du att ett barn far illa? Misstänker du att ett barn far illa? För det är det enda som krävs egentligen, en misstanke! Då SKA du agera! Allt för barnen!
Ta ditt eget ansvar för vad som är rätt! För den där mamman eller pappan, har kanske tappat bort sig själv någonstans på vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar