Efter akutbesök med R och mitt psykakutbesök, så pratade jag med BVC om allt som hade hänt, och han hänvisade mig till en psykolog inom barnhälsovården..
Jag fick höra att jag oroade mig för mycket i onödan. Av A, och av hans mamma! Och av psykologen.. Jag var och träffade henne en gång med R med mig. För jag lämnade honom inte, inte ens för att duscha! Om jag skulle ut och röka på balkongen, så stod jag så att jag kunde kolla in hela tiden, annars fick jag panik, ja panikångest..
En och en halv vecka efter att han varit sjuk ca, så började jag tappa hår.. inte lite hårstån här och där, utan det bara "kom av" då jag borstade eller drog igenom det med händerna.. tur att jag har tjockt hår.. Minns ett särskilt tillfälle då jag satt och borstade mig, och även fast jag VET att man inte tappar sitt hår av cancer, utan av cellgifterna, så trodde min hjärna att jag hade cancer, och panikattacken var där innan jag ens hunnit tänka om.. Jag kunde inte tänka om.. vända tankarna till något bra, det var sjukt svårt!
Psykologen ringde mig då och då.. eftersom det blev en telefonkontakt av allt. Hon sa att jag skulle ta en dusch och tänka att jag stod i ett vattenfall och vattnet sköljde bort all min oro.. Jag kunde ju inte duscha, bara om R satt i vagnen på toa eller i dörren till toan, vår toalett var minimal.. Hon kom med tipset att lägga mig på sängen med R på magen, med benen upp mot väggen, och andas sakta och lugnt. Det hjälpte faktiskt bättre.
En gång försökte jag gå ner i tvättstugan för att slänga in tvätt, det var för jobbigt.. A fick fixa resten.
Vi var på mobilia alla tillsammans en dag.. det funkade sådär.. allt kändes konstigt.
Vi hade min bror, och hans syster hemma på middag en dag.. Och jag KUNDE följa min bror till busshållplatsen borta vid Lidl på Dalaplan.
Men det var hemskt.
Pskykologen kallade min rädsla för fobi, jag kan förstå henne.. på ett sätt.. Men har man upplevt sitt barn i det tillståndet, så tror jag man kan förstå mig också? Men jag vet att det blev sjukt! Att aldrig kunna ens släppa R med blicken. Jag kände mig som en knäppgök.. Och jämt och ständigt, "Du oroar dig i onödan"
Hennes råd till mig var att jag skulle gå ut själv, en halvtimme om dagen, lämna R med pappa, sa hon, helst båda barnen tyckte hon, och bara gå ut. Sätta mig på en bänk eller gå en promenad, så skulle det bli bra.
Det tog mig massor av mentalt arbete att ens kunna tänka tanken.. Och att genomföra det.. kändes ganska otänkbart.. Men jag tog massor av mod till mig.. och när jag hade bestämt mig, så kände jag mig nästan glad, jätteorolig såklart, men jag skulle fan fixa det! Vi skulle gå till banken på Södervärn för att hämta ut mina pengar, sen på vägen tillbaka skulle vi gå inom Lidl och handla lite. Detta var en månad efter att R varit sjuk sist.
Och 16de november 2006 gjorde jag det.
Jag matade R innan, han hade ju börjat med smakportioner dessutom, så han fick lite majspure (har jag för mig att det var) innan.. Han var mätt och belåten, han var glad. A var glad, och A skulle få 500 kr av mig för han skulle köpa hasch. Så han var extra glad. Jag lämnade över R till A i soffan. Allt kändes bra! Så vi gick jag och Gabriel.
In på banken, sen Lidl.. Då vi kom förbi barnvagnsaffären som låg på hörnan, kunde jag se upp mot vår balkong. Jag såg att A satt därute. Och jag andades ut. För kunde han gå ut och sätta sig på balkongen och röka, då var allt lugnt!?
Vi gick ner för trapporna till tunneln som låg framför vårt hus.. Sen minns jag hur vi klev in genom dörren, och det första jag gjorde innan något annat, var att kolla in i vardagsrummet mot R's spjälsäng.. Han låg där.. med sin kudde halvt över sig.. Jag sprang in! Slet bort kudden.
IGEN!!! Han hade fullt med kräk runt sig, han var likblek! Jag tog upp honom, Kände hur all kraft bara rann ur mig, som när man blir vettskrämd.. Jag slet upp balkongdörren, skrek på A att nu hade det hänt igen!! Satte mig med R på balkongen, så han skulle få frisk luft, in med honom igen, la honom på sängen, började "boxa" med hans armar och "cykla" med hans ben (hade sett att man skulle göra så om bebisar har andnöd då vi hade varit på akuten sist) Tog upp honom igen, gick in på toaletten och satte mig med honom på locket.. Jag hade tagit av honom hans pyjamas, eller gjorde därinne.. minns inte.. men såg att han var alldeles rödpricking i ansiktet, och hade blåmårke på kinden. A och G stod i dörröppningen till toaletten..
Gabriel frågade om R skulle dö! Jag minns inte vad jag svarade.. Men jag undrade vafan som hänt!!! Jag visade A prickarna, blåmärket, och där var även blå små prickar på benet.. under tiden lät han sjukt orolig, och frågade "var?.. Var? Var?" Han visste inte sa han.. Jag bad honom hämta min telefon och ringa 112. Han letade, men hittade inte telefonen sa han.. jag kunde inte förklara vart den var, jag visste inte vart jag lagt den, låg den i väskan, i jackan..? hur fan skulle jag kunna veta.. Jag bad honon bara leta upp den.. R var så slö!!!
A kom och ställde sig i dörröppningen igen, han sa till mig att jag skulle sluta oroa mig, R var bara trött!! "Kolla på honom.. han är bara trött, sa han" Jag kollade, ja han var trött, men varför!!!??? Jag frågade om han hade tappat honom, eller hade katterna sprungit över honom? Var kom blåmärket ifrån liksom? Han hade lagt honom i spjälsängen och gått ut och rökt.
Jag fattade inte.. jag fattade inte vafan det var med mig! Jag intalade mig själv, det är bara jag, det är bara jag, min oro, inget annat! Han är bara sjuk! Inget annat, inget allvarligt, han är bara trött.. ja, mina tankar de snurrade!
A blev arg på mig efter vi kom ut från toaletten också.. jag minns det knappt. (Det är G som berättat) För att jag var så orolig..så blev han arg på mig. Jag tänkte väl mer att det var hans sätt att visa sin oro..
R piggnade till efterhand, men han var dålig, han kräktes.. Men jag var tvungen att fatta att min oro var överdriven! Det var en fobi! Även om allt i mig sa något annat!
Han var dålig på natten, han var dålig på fredagen, på natten mot lördagen började det väl bli bättre! Men jag vakade över honom.. Han fick va i sängen hos mig. A fick ligga på soffan.
(Jag skriver utefter vad jag minns, vissa saker känns fortfarande väldigt nära, ord som sades, hur det var, vad som gjordes osv. Men andra saker har med tiden fallit bort.. så det utelämnar jag. Däremot kan vissa saker komma tillbaka, då skriver jag om dem senare, för jag vill inte ändra i mina inlägg. Jag hade en dagbok, från denna tiden.. men jag fick aldrig tillbaka den från polisen, eller inga av bevismaterialen fick vi tillbaka)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar