R var som sagt piggare, och det kändes bra!
Jag skulle ställa mig och diska.. och så kände jag hur det gjorde ont "i hjärtat" jag stannade upp, drack ett glas vatten.. men började må illa.. kunde inte svälja ordentligt.. armar och ben.. liksom domnade bort.. trodde jag skulle svimma.. så jag gick in i vardagsrummet till de andra.. la mig på sängen, och bara skakade, jag trodde jag höll på och få en hjärtinfarkt och skulle dö. Allt kändes jättekonstigt och min kropp ville liksom tömma sig.. Det var en rädsla och känsla som jag aldrig hade känt förr.
Jag ringde till sjukvårdsupplysningen, förklarade hur det kändes, tror hon frågade om något hade hänt, iaf.. så berättade jag om gårdagen och R som varit sjuk.
Hon sa att jag var chockad, och att det var kroppens svar på det. Inget konstigt! Sa till mig att jag skulle äta en macka, helst med ost. Och en kopp te med socker. Lägga benen högt. Så skulle det bli bra. Men det blev ju inte bättre och jag kunde inte lita på att de hon sa var sant. Vaddå chock? Reagerar kroppen så om man blir chockad för något som händer.. jag trodde henne inte riktigt. Klart det hade varit hemskt, något av det värsta någonsin.
Så jag ringde 112.. förklarade för dem med.. Hon sa att det lät som att jag hade fått en panikångestattack. Hon fick förklara för mig.. och jag kunde väl godta hennes förklaring lite bättre. Men hon sa till mig att jag skulle ringa igen om det blev värre. Jag kände mig dum.
Det lugnade sig, R mådde ju bättre, och allt var ju bra! Då jag la mig för att sova så låg A och höll om mig.. jag var rädd för att blunda, rädd för att somna, jag var rädd att inte vakna upp igen. Han fanns där sa han.. Jag vågade ändå inte somna.. men tillslut somnade jag iaf..
Morgonen därpå kändes allt jättebra till en början! Jag satt med R och kände mig glad. Men så kom det igen.. den otäcka känslan.. Jag blev livrädd. Ringde 112, jag skulle in, de undrade om jag kunde ta mig in själv, det kunde jag, jag skulle ta en taxi, fastän vi bodde så nära.. Annars skulle de hämta mig sa hon, och jag skulle ringa om jag kände att jag inte klarade det.
A blev irriterad, men vad skulle jag göra..? Jag förstod att det var hans reaktion för att han blev orolig. det hade liksom varit jobbiga dagar. Jag lämnade dem A, R och Gabriel. Men jag beslöt mig för att ta en promenad dit istället. Det låg som sagt inte långt bort. kanske max 10 minuter att gå dit. Det kanske skulle bli bättre? Jag minns hur jag kom ut ur huset, och började promenera mot övergångsstället.. det kändes konstigt, och jag trodde jag skulle trilla ihop.. Jag blev rädd.. Ringde 112 igen.. sa att de fick nog hämta mig iaf, för jag fixade det inte.. Men istället för att skicka en bil, så pratade hon med mig istället, hon lugnade mig med sina ord, hon frågade om jag hade någon att prata med som jag stod nära.. Min mamma var mitt svar.. Hon frågade hela tiden vart jag var, jag förklarade.. Och vi la inte på förrän jag var framme vid akuten. Är tacksam för henne, fast jag inte har en aning om vem hon var eller är!
Då jag kom in och satte mig i receptionen, och skulle anmäla mig, berättade vad som var fel osv, så bara brast det.. Tårarna bara rann. Och jag kunde inte stoppa det. Han som satt där inne försökte hjälpa mig, han berättade om sig själv, om hans barn, och hur jobbigt det blir när ens barn blir sjuka. Att det inte är något konstigt att få en reaktion som min. Det kändes som vi satt och pratade i evigheter, det gjorde vi nästan också, han var så sjukt snäll! Han försökte få in mig direkt till en psykiatriker eller liknande som arbetade på akuten, han var iväg just då.. Men han ringde honom, och försökte verkligen göra allt han kunde.. Men den läkaren kunde inte, så jag fick gå och sätta på mig på psykakut ist..
Jag kan berätta en hel historia om bara de timmarna jag satt på psykakut, för det var en upplevelse. Men iaf.. Jag kom tillslut in för att träffa en läkare i ca 5-10 minuter, fick 4 st lugnande.. Och kunde gå hem. Under tiden jag var där, så hade jag kontakt med A.. Han hade gett G och R mat. Mackor till G och välling till R. R hade inte
riktigt velat ha mat dock.
Det var skönt att komma till barnen och A igen. Det hade varit sjukt jobbigt att vara utan R.
A försökte mata honom med flaskan, men han ville inte ha, han försökte tvinga in flaskan i munnen på honom. Tvinga honom att äta.. Jag sa till honom att han inte fick göra så.. Och R började kräkas igen..
Jag tog R och G med mig och gick till barnakuten!
De tog tester, och läkaren frågade om någon av oss hade varit kräksjuka.. Det hade vi inte, en väninnas barn bara, som vi hade träffat på. Annars nej. Denna gången var besöket väldigt kort. Och vi blev hemskickade igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar