Du får mig att vilja döda dig när du sover

Jag låg i sängen, och hade R i "knät" sådär som man brukar med små bebisar, hans huvud mot mina ben, så att vi kunde se på varandra. 

Bredvid sängen stod soffan där A låg. Han vaknade och satte på sin musik. Högt dessutom och jag orkade verkligen inte det efter de senaste dagarna. Och bad honom irriterat att stänga av! 

-Älskar du mig? Har du någonsin älskat mig? Frågade han, eller var hans svar på att jag bad honom sänka.. 

-Ja, svarade jag. Men någonting hände i torsdags.. (kommer inte ihåg nu om det sades något mer) men han for upp från soffan, ställde sig över mig och satte sina händer om min hals och tryckte hårt.. och jag minns inte om det var innan, efter eller under tiden han sa "Du får mig att vilja döda dig när du sover!" Och jag minns inte heller hur länge han höll på.. Men att R började skrika.. gråta, och han släppte.. R hade kasat ner från mig. Jag tog honom, och han lugnade sig.. Gabriel kom ut från sitt rum och tittade på mig glatt och sa "hej".. Hade han hört eller sett något?

Jag minns att jag gick ut och satte mig på balkongen för att röka.. Jag kollade ut (för en gång skull) eller kollade inte alls egentligen, jag satt helt i mina egna tankar.. jag fattade inte detta.. Och jag fick en fruktansvärd känsla i hela mig.. Veckan därpå, exakt en vecka från den dagen, lördagen den 25te november skulle jag fylla 27 år. Jag fick en känsla av att jag inte skulle få uppleva den dagen, att min mamma skulle få läsa i tidningen.. "pappa mördat sin familj"? Det var en sjuk tanke att få.. Varför tänkte jag så? 

Jag gick in, och skulle in i köket, jag var rädd för honom, han hade inte sagt någonting efter.. nu stoppade han mig i hallen. Jag hade ingen aning vad han skulle göra, han försökte fånga min blick.. jag ville inte se på honom. Han sa förlåt. Och jag kollade på honom. Han rörde vid min hals och frågade om det gjorde ont.. Det gjorde det, men det var ingen fara sa jag. 

Jag hade redan förlåtit honom.. 

Allt var bra igen! R mådde mycket bättre, jag fick sms att min kusin hade fött en liten pojke. så den kvällen kändes allt bara jättebra ändå!

Söndagen likaså, han var som förbytt, eller nej, inte förbytt.. han var sitt "gamla" jag.. Han var glad.. Allt skulle bli bra nu. 

Jag minns hur jag satte mig på golvet vid soffan den kvällen..(jag gillade att sitta på golvet) såg mig omkring, och blev plötsligt väldigt medveten om rummet, väggarna, taket, hur det såg ut, om oss, att vi skulle bli gamla och någongång dö.. om hur allting har ett slut. Och jag började gråta.. att detta inte skulle vara förevigt. Han tyckte väl att jag var ganska löjlig, jag kände mig löjlig. Men det gjorde inget just då, vi skulle ha det bra.. 

Ingen kunde väl ana hur det skulle bli dagen efter...