Då allt förändrades

Dagen kom då det var dags för R att komma till världen.

Jag besparar er förlossningen och hoppar fram till det underbara ögonblicket då den gosigaste lilla bebis läggs i min famn! Vilken lycka! Dessa små händer, och hur han, fast han inte kunde se ordentligt, fastnade med sin blick (om man kan säga så) på mina ceriserosa naglar.. Och hur jag beundrade honom då hans pappa höll honom, hur jag beundrade dem med den största kärlek som finns!

A's mamma och syster kom till sjukhuset en kort stund, och då de gick, så gick A med dem.. det blev lite pinsamnt och konstigt, och jag undrade faktiskt lite när han skulle komma tillbaka, han skulle ju med till patienthotellet, köra oss dit. Men så kom han iaf.. och jag såg direkt vad han hade gjort... hans ögon var röda och glansiga.. han log sådär fånigt.. och jag blev så sjukt ledsen. Jag tror vi tog en taxi istället..

Han lämnade av oss på patienthotellet, ja han följde med upp, men gick igen.

Dagen efter kom de, en efter en, mina vänner, min familj.. telefonen ringde, massor av sms.. men inte från honom.. Det var jag som ringde honom, smsade honom.. han skulle komma snart sa han, han skulle bara se klart matchen.. Jag visste nog inte riktigt hur jag skulle förklara det för de som var där.. jag tror jag sa att han var trött eller liknande..och skulle komma då matchen var slut.

Han kom inte förrän det var kväll för att hämta hem oss.. och vi åkte hem.

R föddes söndagen den 18/juni 2006.. När jag vaknar på torsdagen veckan därpå, så har han lämnat oss!

Jag fick inte amma R i vår säng, hans mamma(som var/är sjuksköterska) hade sagt att barn SKA sova i sin egen säng, och antytt att man inte ammar barn liggandes..

På onsdag kväll gjorde jag ändå det, jag var ju R's mamma, jag kände väl själv vad som känns rätt? Jag hade ju gjort så med Gabriel..

Jag måste ha somnat, och jag minns hur jag vaknade till mitt i natten någongång av att jag såg A komma in från balkongen, stirrade på mig..

Min syster skulle komma tidigt dagen efter.. och jag vaknade med ett ryck.. jag hade telefonen brevid mig.. Och lilla R i sängen hos mig, men A var borta.. kollade på telefonen.. 5 sms, jag öppnade upp dem och fick läsa de sjukaste saker riktade mot mig och R.. Jag var en hora, och han tyckte att jag skulle tappa R i golvet så han skulle glömma bort hans namn.. så följde de, 5 sms. Jag blev förkrossad, jag ringde min syster.. Hon kom, läste smsen, sa att jag skulle kasta ut den jäveln, sa att jag skulle ta alla hans saker, ställa dem utanför, och fan byta lås. Han är sjuk sa hon.. Varför gjorde jag inte det då? Varför lyssnade jag inte på henne? Det borde jag ju ha gjort!

Istället kontaktade jag hans syster, hon kom.. läste smsen, började gråta.. hon kontaktade deras mamma, han var där hemma!(Han bodde egentligen där) Mamman skulle prata med honom..

Jag, barnen och hans syster gick till patienthotellet för att R skulle på efterkontroll.. allt såg fint ut.. vi var glada, vi skrattade, vi gick och åt i korvkiosken brevid, det hemska som hade hänt på morgonen låtsades vi liksom inte om inför omvärlden.. men vilken smärta det var. Jag minns hur jag tittade på R massor av gånger och jag kände en sådan förtvivlan för hur han kunde känna så inför honom..

Men han kom tillbaka! Redan på kvällen.. han kom med blommor, massor av presenter från honom och hans familj till R. Han sa förlåt, han skämdes verkligen.. och allt blev bra på en sekund igen! Och dagen efter, på midsommar var vi bjudna till hans föräldrar, allihop..