Mitt medberoende

Jag har väl varit medberoende sedan jag kom till världen 1979..

Min pappa Joakim var och är fortfarande en missbrukare.. Jag och min mamma bodde tillsammans med honom i nästan 5 år. År som jag minns, för det var mina första levnadsår, och tiden i Malmö.. Jag minns honom som en fin person, en rolig person, han var aldrig medvetet elak.. och jag minns min mammas varma famn, hur härligt det var att sitta i hennes knä och bli kliad på ryggen.

Jag minns vår lägenhet på Klostergatan i Malmö, den var ljus och underbar.. och hur mamma och pappa hade flyttat tvn från vardagsrummet till den öppna sovrumsdörren på helgmorgonen, så att vi alla kunde ligga där och titta på Per-Ragnar och Godmorgon Sverige.. Jag minns det mesta med glädje.. Men jag minns också en gång hur de bråkade.. jag stod i hallen med händerna för öronen.. En gång! Och för mig har den gången följt med i resten av mitt liv.

Det finns saker som jag inte minns, som min mamma och pappa har berättat i efterhand..

Pappa berättade att en gång då mamma jobbade, så skulle han gå ner och dricka öl på Sir Tobys(tror det hette så även den gången) han skulle lämna mig som endast var 3-4 år gammal ensam hemma för att dricka öl! Jag hade frågat om jag kunde följa med.. Han hade svarat att det inte var ett bra ställe för barn.. "Men då kan jag vänta utanför" Svarade jag.. "Men det går inte, det regnar ju" Sa pappa.. "Då tar jag med mitt paraply"  Han berättade att han började gråta den gången.. men om han gick ändå, det vet jag inte.. Jag vet bara att jag minns att jag varit ensam i lägenheten, gömt mig under mattan för att överraska den som skulle komma hem.. jag minns inte att jag var rädd.

Min mamma har inte haft en aning om att jag lämnats ensam..

Senare i livet skulle jag inte träffa min pappa på 10 år, från ca 8-18 års ålder.. Bara brev från honom då han satt på behandlingshem, fängelse osv. Och fram tills jag var 8, träffade jag honom då och då.. men han glömde ofta bort att vi skulle ses.

Det var en sorg, och jag trodde det var fel på mig, varför han inte kom.. Jag förstod aldrig att det var drogerna..

Att en kvinna sedan i vuxen ålder, hittar män, med liknande problem som hennes pappa.. ja det där har man hört en antal gånger.. Så även för mig. Jag var ju medberoende, utan att själv inse det.. Jag var en välgörare till A's beroende och missbruk! Jag blev tillslut också en person som inte hörde mina egna tankar, litade inte längre på min egen förmåga att kunna tänka.. Spelade efter andras regler, vände kappan efter vinden, anpassade mig efter andra..

Jag blev nog en expert på att visa utåt att allt var bra, när det var ett helvete, jag skyddade hans missbruk allt vad jag kunde.. jag isolerade mig och mina känslor mot omvärlden genom att upprätthålla en falsk fasad. Visst fanns där en oro bland en del vänner.. men vem kunde ana hur allvarligt det egentligen var.. och skulle bli. Jag kunde inte ens ana det. Inte ens när han gjorde mig illa ville jag tänka illa om honom, han bad om ursäkt ju! Men jag slutade skydda honom den dagen då läkaren förklarade för mig vad han hade gjort mot R! Jag vägrade först höra.. jag tänkte att det måste varit en olyckshändelse.. Men läkaren sa att skadorna inte uppkommer vid olyckshändelse på det sättet..

Att vara medberoende tar absolut inte bort ens egenansvar för saker som händer, absolut inte.. men det framkallar en sk blindhet, och en falsk bild av hur ett normalt liv ska se ut.. Har ni tid, så googla på medberoende.. Eller läs boken Anhörig av Katerina Janouch, det var den boken som fick mig att förstå vad det var jag hade levt i, att det inte var helt okej att ha det så.. ett slags uppvaknande. Dock har jag svårt att tro att man mitt i allt kan se det för vad det verkligen är! Men det är iaf ett första steg.. Har ni tips på böcker man kan läsa, så skriv dem gärna!

Och tänk på, om och när ni bråkar inför era barn hur det påverkar dem! Håll ALLTID vad ni lovar, annars lova inget! Och glöm ALDRIG bort dem! Att kunna visa alla känslor är bra, ilska, glädje.. sorg osv.. men att lägga  sin ilska eller sorg eller dåliga mående på ett barn, är aldrig okej! Ditt barn är inte din terapeut!

(Vill ni ställa några frågor, är något oklart? Fråga!!!)