För mig betydde han allt och när jag var med honom såg jag ingen annan.. han var verkligen allt jag hade kunnat drömma om, han lyssnade, pratade och vi utvecklade en vänskap, och vi var varandras bästa vänner samtidigt som vi var ett par.. som att det var vi mot världen!
Så långt var det bra! Men där var droger inblandade, vad jag vet endast hasch.. fast endast kan man inte kalla det egentligen, för det var det som verkade ta över hela hans själ! Paranoia, hallucinationer, ett hemskt begär när han inte hade det, som jag kallar abstinensbesvär! Men enligt honom, kunde han sluta när han ville. Och han slutade då och då.. men började alltid igen.. Jag trodde på honom varenda gång, jag stod vid hans sida varje gång, jag var inte den som ställde ultimatum, jag krävde aldrig förrän på slutet att han skulle sluta, jag ville inte vara den tjatiga, det var det andra som redan var mot honom på alla plan.. Jag tyckte att jag såg en fin person bakom missbruket, och jag visste att skulle han bara bli fri från det, skulle allt bli hur bra som helst, men det var bara upp till honom att kunna sluta.
Jag hade ett barn sedan tidigare då A och jag möttes, och efter ca 1½ år in i vårt förhållande så blev det tal om att ta vårt förhållande till ett annat plan. Jag minns den dagen så tydligt! A och jag satt en vårdag i pildammsparken, några öl och bara hade det så sjukt mysigt, då han sa att han inte ville att jag skulle ta fler p-sprutor. Han ville gifta sig, och skaffa barn. Jag tror att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.. Jag tog inte fler p-sprutor.. och livet flöt på.. vi hade våra upp och ner dalar som de flesta.. men i oktober 2005 så hände det! Jag cyklade bort till apoteket på Bergsgatan tidigt på morgonen då A sov, köpte gravtest och där var det! Jag hade äntligen blivit gravid!
Självklart var det väl inte jättelägligt just då, men jag hade praktik i matsalen på Ögårdsskolan, och vafan, de kunde väl kanske ta in mig efter mammaledighet osv. Förhoppningarna var ändå stora.. även om läget kunde varit bättre.. Men läget var tydligen inte bra överhuvudtaget för något. Han hade ångrat sig, han ville inte ha barn.. inte då. Och samtidigt som jag förstod honom, så förstod jag ändå inte, varför hade han inte sagt något? Varför hade inte jag fått veta att han inte ville längre..? Jag som hade längtat ihjäl mig efter denna dag!
Jag skulle göra abort, jag skulle inte föda ett barn som han inte ville ha.. Och jag tog beslutet, bokade tid hos abortrådgivningen, gick dit.. jag vet inte om hon som undersökte mig gjorde riktigt det hon skulle.. för jag fick se en bild av ultraljudet (har för mig jag fick höra hjärtljud också, men minnet sviker där). Och hon sa till mig, att det bara var mitt beslut i slutändan, inte hans.. Jag funderade ytterligare! Jag minns inte om det var innan eller efter riktigt men jag minns ett samtal med dem, och om jag skulle göra en abort i det skedet jag hade kommit till så skulle det bli en sådan abort då man måste föda ut ett dött barn, jag tror jag var i vecka 13 då. Men jag insåg att det var detta jag var tvungen att göra, annars skulle han väl hata mig..
Den dagen jag hade pratat med sköterskan i telefon kunde jag inte sluta gråta. Och jag mådde riktigt hemskt. Jag pratade med en väninna, som tog mig till en kurator på sjukhuset, så att vi kunde prata igenom aborten. Min kompis var med. Jag minns inte hur många gånger jag träffade kuratorn, 1 eller 2 gånger.. men jag kom till slutsatsen: Om jag behåller barnet, kommer A att hata mig.. Om jag tar bort det, kommer jag hata mig själv, och antagligen inte vilja resa mig upp igen efter.. så jag valde att behålla av egoistiska själ! Men när jag väl hade tagit mitt beslut, och berättat hur jag tänkte och kände, så var hans reaktion ganska bra! Och han sa något i stil med "Men då vet jag och ska jag berätta det för mina föräldrar" Och att "vi ändå skulle ha barn någon gång i framtiden, så varför inte egentligen.." Jag vet inte, hade han kanske ändå vant sig vid tanken..?
Men, så blev det.. vi blev liksom nästan kära på nytt, han sa att han älskade mig, klappade på magen, följde med på ultraljudskontroller osv, precis så som blivande föräldrar gör.. Jag tror att vi var ganska lyckliga! Han verkade se ljust på framtiden.. jag kan inte tala för honom alls egentligen.. men det kändes så, han hade planer för framtiden nu. Han planerade sitt avslut med haschet. Han såg oss igenom livet tillsammans, Jag, han och barnen! Vi skulle börja leva ett underbart liv tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar